En av de dåliga sidorna med det årskurslösa gymnasiet är att man i sina kursval sällan lyckas undvika krockar och håltimmar. Krockarna gäller det bara att jobba sig igenom, och på håltimmarna kan man ibland arbeta med projekt som man har pågång i andra ämnen. Alltför ofta går håltimmarna ändå ut på att, i allafall i mitt fall, sitta och göra absolut ingenting. Eller de gick snarare ut på dethär, för  den 13 mars anlände det efterlängtade biljardbordet.

Att det tog så många år förrän detta legendariska spel hittade till Lovisa Gymnasium kan ses som ett litet mirakel. Under hela min högstadie- och gymnasietid har gymnasiets tornrum varit oanvänt, och då årets ytterst aktiva elevkårsstyrelse ansåg att det inte fanns särskilt mycket sysselsättning på raster och håltimmar, gjordes beslutet om att ha en omröstning, vilket i sin tur ledde till att ett biljardbord beställdes för ett antal månader sedan.

Då bordsdelarna anlände efter flera månader av krångel med en opålitlig nätbutik, fanns det ett antal elever som ivrigt satte igång med byggandet. Jag kan dock berätta att byggandet av ett  biljardbord inte är världens enklaste uppgift. Fyra svettiga timmar senare kunde ändå den första bollen slås, och efter detta har bollarna rullat en hel del i skolans tornrum. De tråkiga håltimarna går snabbt då man spelar, och många elever ligger redan i hårdträning inför biljardturneringen som kommer att arrangeras om någon vecka.

Väljer du hissen framför trapporna? Eller bil framom apostlahästarna eller cykeln? Här är några orsaker till att tänka om för er som gjort dessa val.

En hiss och en bil transporterar förutom er också sin egen massa. Den individuella energiförbrukningen blir större om man tar trapporna, men den totala energiförbrukningen blir större om man tar hissen. Varje motionstillfälle bör tas till vara, att välja trapporna framför hissen räknas som spontan motion. All sorts motion är hälsobefrämjande. Dessutom är trapporna i allmänhet snabbare än hissen.

En hiss eller en bil slits ju mer man använder den medan en människokropp blir bara i bättre skick ju mer man använder den. Kroppen är menad till att röra på sig. Man får också mer energi till att sitta stilla vid skolbänken om man t.ex. har gått eller cyklat till bussen på morgonen. Bensin och underhåll av bilen är dyrt. Människokroppen underhålls genom motion, och underhåll av cykeln är billigt.

I Lovisa Gymnasium finns ingen hiss, vilket folk ibland flåsande har klagat på då de äntligen nått tredje våningen. Låt oss se saken på det här sättet: trapporna i Lovisa Gymnasium är hälsobefrämjande, och skolan värnar om elevernas hälsa. Om eleverna mot för modan inte motionerar på fritiden, så får de i alla fall lite motion under skoltid.

Hissar är menade för människor som inte klarar av att gå i trapporna, för barnvagnar och för transport av lite större föremål. Friska människor utan extra bagage kan bra gå i trappor. Om man tar trapporna som ung, är det troligare att man klarar av att gå i trapporna även då man är äldre.

Hjärnveckan är i full gång, liksom fastan inför påsk, och i olika medier uppmärksammas detta på många sätt. Hjärnforskarna är dagens upptäcktsresande, det finns ännu mycket kvar som vi inte vet om vår hjärna. Metoder för forskning utvecklas hela tiden, och det verkar finnas en tvärvetenskaplig drive på som gör neurovetenskapen så framgångsrik och intressant idag.

Själv har jag nu i fastan gått in för att arbeta med min medkänsla och bli bättre på att bemöta andras negativa känslor utan att själv bli nedslagen. Ett slags emotionell fasta i stället för den nu så trendiga ekofastan, som många gått in för. Därför känns Ann Lagerströms artikel ”Medkänsla och empati är inte samma sak” (Modern Psykologi, Specialnummer Hjärnan 2014, 17-18) helt mitt i prick. Professorn, psykologen och neuroforskaren Tania Singer är en av världens mest framstående forskare om känslor och hjärnan. Hon forskar bland annat i vad som händer i hjärnan när vi känner empati. Hon har kommit fram till, att det går att använda hjärnans plasticitet för att utveckla vår förmåga till empati. När hon jämförde aktiviteten i hjärnan då man skulle känna med i en annan människas lidande hos en vanlig försöksperson med den hos en buddhistisk munk, som i åratal tränat sig i medkänsla, märkte hon att helt andra delar aktiverades hos den tränade munken. Hos vanliga människor aktiveras ett område som står för smärta, medan ett område som har med positiv belöning aktiverades hos munken. Munken sa sig känna värme och omtanke inför medmänniskans lidande, medan den s.k. vanliga människan kände smärta.

Professor Singer har utgående från sin forskning identifierat tre olika sätt att känna med andra människor. Det första är en rent reflexmässig, omedveten reaktion. Som t.ex. när kompisen bredvid dej gäspar så gäspar du också. Här ingår inget emotionellt engagemang, det är frågan om två kroppar som härmar varandra. Nästa steg kräver en viss medvetenhet, jag ser att du lider och jag känner med dej. Denna reaktion kallar Tania Singer för empati. Det tredje steget kallar hon compassion, en med-känsla som innebär omsorg om den andra, inte något med-lidande.

De här skillnaderna är viktiga, för empati, så som det beskrivs här, är slitsamt och inte så konstruktivt enligt Tania Singer. Det kan vara orsaken till att många som arbetar inom vård och omsorg mår dåligt och blir sjukskrivna. Det är tungt att ta andras lidande på sig, så det är välkommet med medvetenhet om att man kan känna med andra utan att själv bli sjuk. Compassion, medkänslan, ger däremot positiv energi, du känner att du ger samtidigt som du får.

Forskningen är idag inriktad på att finna metoder som gör hjärnan mera medkännande. Meditation är en prövad teknik som visat sig fungera, men enligt professor Singer finns det ännu något mera som påverkar, eventuellt kognitiva övningar för medveten intellektuell förståelse för vad det betyder att vara medkännande med andra.

Så forskningen går vidare på området. Själv ska jag fortsätta med mina fasteövningar i omsorg och medkännande. Måste erkänna att jag har mycket att lära mej ännu innan jag är på samma nivå som den buddhistiska munken. Nu ska jag gå och meditera…

Plötsligt en onsdageftermiddag år 2014 sitter en gymnasieelev i skolbänken och grubblar över härskartekniker.

På tal om August Strindbergs manschauvinistiska teser och den stundande internationella kvinnodagen ter sig nihilism som en förhärligande utopi. Visst vore en total befrielse från allt som heter status och förutbestämd hackordning en lättnad i dagens samhälle. Det överraskar förhoppningsvis ingen att människor sedan urminnes tider varit lika värda på pappret, men att djungelns lagar består i praktiken.

Nopeat syövät hitaat. It´s a man´s world. Den som med i leken går, den får leken tåla. Det finns till och med idiomatiska uttryck som bekräftar mobbiga ställningstaganden.

På Krimhalvön har stiltje rått en längre tid. Den senaste nämnvärda beväpnade konflikten ägde nämligen rum i samband med att ryssarnas expansionsanspråk stötte på patrull à la allierade. Det här alltså på 1800-talet då diplomati inte stod högt i kurs.

Drygt hundrafemtio år senare går det ryska överhuset självmant på samma mina. Folket väljer på mer eller mindre demokratisk väg en president som till sin retorik uppvisar likheter med Reinard Räv – antagonisten i pinfärska Bamse och tjuvstaden. Härskaren försöker förnuftsvidrigt konvertera ett folk till sin egen regim, i löfte om lycka och välfärd, och framför allt genom att hävda att det nuvarande styret oundvikligen leder till fördärvet. Måhända att de undantagsvis moraliska Knocke, Smocke och sjörövarna bytts ut mot krimtatarer, men manusförfattarna för Bamse har slagit huvudet på spiken på ett känsligt ställe.

Trots att Putin ytterst sällan vädjar till det rationellt tänkande i sina utspel, utan snarare rider på sin auktoritet, har Strindberg och den ryska presidenten förbryllande mycket gemensamt. Paralleller kan dras mellan Strindbergs hallucinationer och Putins förvrängda verklighetsuppfattning. Bägge torde de hålla med om att kvinnornas fötter är mindre än männens av en begrundad anledning: Att fruntimren ska kunna stå närmare spisen.

Vinden vände, som så ofta, det hördes ilskna röster på feministfronten, anförda av Minna Canth. Den internationella mansdagen lyser med sin frånvaro, men det betyder ingalunda att genusforskningen, och den vita mannens dominans i all synnerhet, vore ett färdigbehandlat ämne. Tvärtom.

Fotnot: Lovisa Gymnasiums elevkårsstyrelse uttrycker inkommande lördag sin avsky gentemot kvinnoförtryck genom att hedra den internationella kvinnodagen med kvinnodagsfest.