Lovisa Gymnasium

Här bloggar fyra elever och en lärare om vardagen i ett litet gymnasium utanför Ring III.
Header

Medkänsla, empati och hjärnan

15.03.2014 12:30 | Skriven av Christina Mickos i Okategoriserade

Hjärnveckan är i full gång, liksom fastan inför påsk, och i olika medier uppmärksammas detta på många sätt. Hjärnforskarna är dagens upptäcktsresande, det finns ännu mycket kvar som vi inte vet om vår hjärna. Metoder för forskning utvecklas hela tiden, och det verkar finnas en tvärvetenskaplig drive på som gör neurovetenskapen så framgångsrik och intressant idag.

Själv har jag nu i fastan gått in för att arbeta med min medkänsla och bli bättre på att bemöta andras negativa känslor utan att själv bli nedslagen. Ett slags emotionell fasta i stället för den nu så trendiga ekofastan, som många gått in för. Därför känns Ann Lagerströms artikel ”Medkänsla och empati är inte samma sak” (Modern Psykologi, Specialnummer Hjärnan 2014, 17-18) helt mitt i prick. Professorn, psykologen och neuroforskaren Tania Singer är en av världens mest framstående forskare om känslor och hjärnan. Hon forskar bland annat i vad som händer i hjärnan när vi känner empati. Hon har kommit fram till, att det går att använda hjärnans plasticitet för att utveckla vår förmåga till empati. När hon jämförde aktiviteten i hjärnan då man skulle känna med i en annan människas lidande hos en vanlig försöksperson med den hos en buddhistisk munk, som i åratal tränat sig i medkänsla, märkte hon att helt andra delar aktiverades hos den tränade munken. Hos vanliga människor aktiveras ett område som står för smärta, medan ett område som har med positiv belöning aktiverades hos munken. Munken sa sig känna värme och omtanke inför medmänniskans lidande, medan den s.k. vanliga människan kände smärta.

Professor Singer har utgående från sin forskning identifierat tre olika sätt att känna med andra människor. Det första är en rent reflexmässig, omedveten reaktion. Som t.ex. när kompisen bredvid dej gäspar så gäspar du också. Här ingår inget emotionellt engagemang, det är frågan om två kroppar som härmar varandra. Nästa steg kräver en viss medvetenhet, jag ser att du lider och jag känner med dej. Denna reaktion kallar Tania Singer för empati. Det tredje steget kallar hon compassion, en med-känsla som innebär omsorg om den andra, inte något med-lidande.

De här skillnaderna är viktiga, för empati, så som det beskrivs här, är slitsamt och inte så konstruktivt enligt Tania Singer. Det kan vara orsaken till att många som arbetar inom vård och omsorg mår dåligt och blir sjukskrivna. Det är tungt att ta andras lidande på sig, så det är välkommet med medvetenhet om att man kan känna med andra utan att själv bli sjuk. Compassion, medkänslan, ger däremot positiv energi, du känner att du ger samtidigt som du får.

Forskningen är idag inriktad på att finna metoder som gör hjärnan mera medkännande. Meditation är en prövad teknik som visat sig fungera, men enligt professor Singer finns det ännu något mera som påverkar, eventuellt kognitiva övningar för medveten intellektuell förståelse för vad det betyder att vara medkännande med andra.

Så forskningen går vidare på området. Själv ska jag fortsätta med mina fasteövningar i omsorg och medkännande. Måste erkänna att jag har mycket att lära mej ännu innan jag är på samma nivå som den buddhistiska munken. Nu ska jag gå och meditera…

fDela tTweeta

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 Both comments and pings are currently closed.

5 svar

  • Märtha says:

    Det där med medkänsla fattade jag med högra hjärnhalvan sommaren 2009. Jag hade inget till övers – fastän jag inte kunde säga det – för folk som kom och grät och hulkade och på andra sätt ”beklagade” min förlust. Efteråt förstod jag att de bara tog energi av mig. Jag behövde något som gav mig energi, och några få människor klarade av det. Minns att en Christina helt plötsligt klev ut ur sin bil med sina två barn en dag. Efter det besöket mådde jag bättre! Medfödd förmåga….

  • Helén says:

    Intressant det du skriver. Är det också så att compassion, med-känsla, kräver ett större mått av handling än enbart empati? Om man kan göra något konkret, om än så litet, för att underlätta för en annan människa så skänker det också givaren en bra känsla, bra energi och en känsla av att ens eget agerande gör skillnad. Tycker att många ägnar sig åt Facebook-empati, men viljan att handla, agera, är inte lika vanlig. Kanske det är för obekvämt?

    • Christina says:

      Helén, som jag förstår det kräver nog compassion mera för att man ska ha den förmågan, medan empatiförmågan är mera automatisk, om man ska säga så. Men enligt forskningen så skulle då empati vara tyngre psykiskt. Så det lönar sig att vara vältränad också psykiskt 🙂

      Jag har också funderat på det där med vad du kallar Facebookempati, det är så lätt att trycka på gilla, men svårare att ge på riktigt av sin tid och sitt engagemang. Å andra sidan så känns det ju nog bra att någon överhuvudtaget tänkt på en, även om det är ett snabbt klick.

  • Märtha says:

    Lite länge sen, men kanske någon läser ändå: En kvinna som jag inte känner (en gemensam bekant har berättat) blev änka tidigt en vår. Hon bodde i egnahemshus, hade lite bekymmer med mannens släkt efter dödsfallet, hennes energinivå var lägsta möjliga. En söndagsmorgon vaknade hon av konstiga ljud. När hon steg upp såg hon att gården var fylld av vänner, krattor och övriga vårstädningstillbehör. Dessutom termos med morgonkaffe, och hon välkomnades med! Det var före facebooktiden….