Lovisa Gymnasium

Här bloggar fyra elever och en lärare om vardagen i ett litet gymnasium utanför Ring III.
Header

Författararkiv: Linnea

La vie est belle aux Bruxelles!

april 12th, 2014 | Skriven av Linnea i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för La vie est belle aux Bruxelles!)

La Grand-Place, Manneken Pis, EU-parlamentet, les moules-frites, våfflor och choklad kan komprimeras till ett ord; Bryssel. En grupp på tio elever som hade haft samhällslärakursen i EU-kunskap fick en fin chans att besöka EUs huvudstad tillsammans med två lärare. Avfärden för den fyra dagar långa resan ägde rum måndagen den sjunde april.

Inne i huvudstaden bodde det främst utlänningar och invandrare, vårt hotell låg i den arabiska delen av staden. Vägen in till centrum var inte så lång, och då det fanns fina byggnader och chokladaffärer på båda sidorna av gatan så kändes vägen ännu kortare. La Grand-Place sägs vara det finaste torget i världen, och det levde nog upp till allas förväntningar. Grote-Markt, som det heter på flamländska är uppfört under senmedeltiden, och är kantad av bland annat stadshuset och la Maison du Roi. Inte långt ifrån torget, i ett gatuhörn står den berömda lilla statyn av den urinerande pojken, Manneken Pis. Den är verkligen liten, bilder av den är ofta missvisande. De bästa våfflorna kan köpas här i närheten, de är sega, söta, tjocka och toppingen är valfri.

På tisdagen tog EU-parlamentarikerna Olle Ludvigsson och Nils Torvalds emot oss på parlamentet. De berättade  allmänt om EU och dess uppgifter tillika som de berättade lite om sina egna politiska karriärer och åsikter. Lite propaganda inför valet kom nog också med på ett hörn. Ludvigsson är en svensk socialdemokrat, och i åhörargruppen fanns även en hel del svenskar. Det var en berikande upplevelse att få lyssna på två rätt så olika politiker, och att tillika kunna jämföra saker och ting med vårt västra grannland. Bland annat togs det upp samtal om euron, och hur det ser ut ur svenskarnas synvinkel.

Därefter tog en svensk guide oss till plenisalen, och berättade lite mer om själva parlamentet, praktiska arrangemang och till slut lite turistinfo om Bryssel. På eftermiddagen hade vi fritid och bekantade oss lite mer med staden, och på kvällen hade vi tid att prova på några belgiska ölsorter. Belgien sägs vara ölens Disneyland, och det finns ett tusental olika ölsorter.

Dagen därpå besökte vi staden Ypres (Ieper) i Västflandern. På slagfälten i och runt denna stad utkämpades stora strider under första världskriget, och en miljon soldater miste livet här. Runda små pottar fanns kvar som minnen efter bombningarna och skyttegravar och bunkrar fanns mellan kullarna. Stora gravgårdar tillägnade stupade soldater är uppförda, och de vita stenarna lyser på de gröna fälten på lång väg. Känslan som slog en där var obeskrivlig.

Staden tillhörde de allierade, men tyskarna lyckades tränga sig in både norrifrån och söderifrån, och Ypres blev som en hästsko som stack in mot Tyskland. Allting var förstört efter kriget, men med hjälp av krigsskadeståndet som tyskarna var tvungna att betala så kunde man bygga upp allting igen. Arkitekturen är den samma som den hade varit innan kriget. Flera minnesmonument har uppförts inne i själva staden också, vi besökte en sorts triumfbåge i vilken man hade karvat in namnen på personer som stupat under kriget. Vallmon prydde många plattor och stenar, den symboliserar just slagen i Flandern under första världskriget då den blommade då slagen ägde rum.

På kvällen hade vi ännu lite tid att njuta av läckerheterna i Bryssel. Vi åkte hem på torsdagsmorgonen, trötta, men mycket belåtna efter en lyckad resa.

 

La Grand-Place

La Grand-Place, hela gruppen samlad; Stefan, André, Eero, Frank, Christina, Mathilda, Maisa, Patrik, Sami, Jesse och Oscar. Linnea bakom kameran.

 

 

Plenisalen

Plenisalen i parlamentet

 

En brittisk gravgård i Ypres

En brittisk gravgård i Ypres

 

Selfie framför Manneken Pis

Selfie framför Manneken Pis

Hiss eller trappor?

mars 19th, 2014 | Skriven av Linnea i Okategoriserade - (En kommentar)

Väljer du hissen framför trapporna? Eller bil framom apostlahästarna eller cykeln? Här är några orsaker till att tänka om för er som gjort dessa val.

En hiss och en bil transporterar förutom er också sin egen massa. Den individuella energiförbrukningen blir större om man tar trapporna, men den totala energiförbrukningen blir större om man tar hissen. Varje motionstillfälle bör tas till vara, att välja trapporna framför hissen räknas som spontan motion. All sorts motion är hälsobefrämjande. Dessutom är trapporna i allmänhet snabbare än hissen.

En hiss eller en bil slits ju mer man använder den medan en människokropp blir bara i bättre skick ju mer man använder den. Kroppen är menad till att röra på sig. Man får också mer energi till att sitta stilla vid skolbänken om man t.ex. har gått eller cyklat till bussen på morgonen. Bensin och underhåll av bilen är dyrt. Människokroppen underhålls genom motion, och underhåll av cykeln är billigt.

I Lovisa Gymnasium finns ingen hiss, vilket folk ibland flåsande har klagat på då de äntligen nått tredje våningen. Låt oss se saken på det här sättet: trapporna i Lovisa Gymnasium är hälsobefrämjande, och skolan värnar om elevernas hälsa. Om eleverna mot för modan inte motionerar på fritiden, så får de i alla fall lite motion under skoltid.

Hissar är menade för människor som inte klarar av att gå i trapporna, för barnvagnar och för transport av lite större föremål. Friska människor utan extra bagage kan bra gå i trappor. Om man tar trapporna som ung, är det troligare att man klarar av att gå i trapporna även då man är äldre.

Te recuerdo España

februari 6th, 2014 | Skriven av Linnea i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Te recuerdo España)

Ett år har gått sedan jag lämnade Finland för att spendera tre månader i Spanien. Det är en tid som jag kommer att minnas för resten av livet.

Jag togs varmt emot av min värdfamilj, av deras släkt och vänner. Det tog mig två veckor att komma över chocken av att vara i ett främmande land med en främmande kultur, med ett främmande språk och med nya människor. Till chocken hörde att jag inte kunde prata något språk ordentligt, och jag visste inte riktigt vad som hände runt omkring mig. Då man kommer till ett nytt land börjar man om från noll och man ger andra ett intryck av att man är dum då man är ny och inte förstår någonting.

Jag förstod någorlunda bra spanska redan efter en månad. Mina skolkamrater visade att de verkligen brydde sig om mig. Men jag kände mig tillika som ett litet barn som inte klarade sig själv. I takt med att jag lärde mig mer spanska och lärde mig spanjorernas seder och vanor så började jag också känna mig mer självständig.

De första skillnaderna som jag märkte mellan kulturerna var t.ex att TV:n alltid var påslagen då vi åt. De åt sin mat med gaffeln i högra handen och med brödet i vänstra, medan jag åt min så som jag anser att hör till gott bordsskick. Jag tyckte att deras sätt att äta var  dåligt bordsskick, men vem vet, kanske de trodde att jag kinkade med maten

Min utbytesperiod kan förlikas med ett isberg. Hemma i Finland såg jag isberget på långt håll, då jag anlände stod jag på toppen av isberget, och mot slutet av min utbytesperiod så kunde jag dess dimensioner.

De var svårt att ta farväl av alla och komma hem till Finland igen. Jag påminde mig själv hela tiden om att det var inte ett ”adios” utan ett ”hasta luego”, men det hjälpte föga. Jag var på dåligt humör när jag kom hem, jag var trött och jag ville vara för mig själv. Jag skulle helst bara ha åkt tillbaka. Varför kände jag inte så här då jag kom till Spanien, efter att ha sagt farväl åt alla här?  Min teori är att jag visste att jag skulle få se dem på nytt, och att chocken av allt det nya höll tankarna borta.

Världen kändes som en mycket mindre plats efter att jag kommit hem. Jag utvecklades mycket under min utbytesperiod, lärde mig att ta mer ansvar och att klara mig själv. Jag fick insikt i andra kulturer, men tillika observerade jag och ifrågasatte våra egna finländska vanor. Att vara utbyteselev vidgade verkligen mina vyer. Jag rekommenderar andra att åka som utbyteselev om bara möjlighet finns.

 

 

 

Ett leende är den bästa gåvan

november 21st, 2013 | Skriven av Linnea i Okategoriserade - (2 kommentarer)

Julen närmar sig, det har säkert inte undgått någon. Så fort alla helgon och farsdagen var överstökade började julannonser och julmusik hitta ut ur sina gömmor. Julen är en fridfull, mysig familjehögtid, men jag tycker att julen har expanderat under de senaste åren. Det är frågan om konsumtion för hela slanten, det känns som om man lagt julens riktiga betydelse på andra plats, och att man satsar mer på de materiella gåvorna.

Jag och mina vänner har kommit överens om att inte köpa julklappar åt varandra, eftersom det känns onödigt. Istället går vi på julkaffe tillsammans och på så sätt ger vi en gåva i form av umgänge åt varandra. Om alla skulle t.ex. köpa konfektaskar åt varandra så skulle det resultera i att alla har mer konfekt än vad de orkar äta. Visst är det tanken som räknas, men det är inte heller fel att tänka praktiskt.

Det som jag gillar allra minst är när folk köper julklappar åt en bara för att ge någonting. Det kan vara en konfektask, en julblomma eller en flaska vin men det är i alla fall en gåva. Varför inte bara önska ”god jul” och påkosta sig ett leende eller eventuellt en julkram. Den julkapp jag själv uppskattar mest är ett par yllesockor. Varje år stickar julgumman åt mig ett par sockor, där hennes kärlek och julglädje finns instickat tillsammans med det färggranna garnet.

Men då någon ger en fin julklapp åt en, då känner man sig smått tvingad till att ge någonting tillbaka. Då ligger ju den där konfektasken nära till hands, men visst är den ju tråkig. Min familj har ett antal gånger gett en Annorlunda Gåva åt bekanta som redan har allt. En Annorlunda gåva  går ut på att köpa en matportion, en ko, en get et.c. åt familjer i u-länder, och det här kan man göra t.ex  via kyrkans utlandshjälp, eller via Worldvision. Då man beställer kan man printa ut ett fint julkort där det står vart pengarna gått. Med en sådan här present ger man inte bara julglädje åt den bekanta som ska få presenten, man ger det även åt någon familj i nöd. Tillika köper man sig själv ett gott samvete.

Den riktiga julglädjen sprids inte genom materiella gåvor och köpt glädje, utan den sprids genom riktig glädje. Att man leende sjunger en julsång för sina far- och morföräldrar är garanterat mer uppskattat än att man använder sina egna fickpengar till något som de ändå kan köpa själva om de vill. Eller ett presentkort som erbjuder egna tjänster i form av städning, besök i matbutiken et.c. är säkerligen mycket uppskattat! Ett leende är mer värt än en gåva, de är gratis, man kan ge dem åt vem som helst, de tar aldrig slut och de sprids lätt- ett leende är den bästa julgåvan.

Stressa inte över julkappar, ät pepparkaksdeg och choklad tills ni spricker och njut av friden som kommer tillsammans med julen! Julkramar åt Er alla!

Det här har varit mitt motto under en  lång tid, men nu måste jag nog börja se över det. Alltför många gånger har jag suttit med svetten i pannan kvällen före deadline och klottrat ner allt som jag kommit på hörande till uppgiften. Jag lär mig aldrig, och i tafatta försök att förbättra mina vanor så har jag börjat på uppgiften direkt, men efter några rader tycker jag att jag inte orkar mer och att jag har massor med tid innan det är inlämningsdags. Och hur går det sedan då? Jo, uppgiften ligger orörd i några veckor medan jag tycker att ”det är ingen brådska, jag är ju redan på god väg”. Faktum är att när jag då kvällen före deadline fortsätter på uppgiften så har jag glömt bort vad jag skrivit och vad uppgiften gick ut på så jag måste börja om helt från början. Och med tidspress finns det även en risk att hela arbetet blir ett enda svammel fullt med skrivfel.

Att börja i god tid med projekten och att planera dem bra är något som varje lärare alltid poängterar. Trots det lyckas jag inte ta mig samman och börja i god tid, och jag vet att jag inte är den enda som inte följer lärarnas råd. Nu börjar slutspurten på det här läsårets första period vilket betyder att det är nu som alla inlärningsdagböcker, projekt och uppgifter ska lämnas in och det är nu som vi ska skriva alla kursprov. Det här veckoslutet går för min del att till frenetiskt skrivande av alla projekt med deadline under den kommande veckan. Nu får jag än en gång ångra bittert att jag inte tog itu med projekten i tillräckligt god tid. En bättring inför nästa års studentskrivningar är absolut nödvändig för min del!

Att pressa gränserna är något som jag annars också sportar med; hur länge kan jag sova på morgonen och ändå hinna till bussen? När måste jag senast starta för att hinna till i tid till skolan med moped? Hur länge kan jag ignorera mina ovikta kläder innan mamma måste säga till på skarpen? Jag vill ändra på mina vanor tillika som det här dåliga vanorna är en del av min personlighet. Jag avundas verkligen dem som har allting planerat, organiserat och klart i god tid, och från och med nästa period ska jag verkligen försöka förbättra mina dåliga vanor, här är mitt löfte!

Hur är det med Er, har Ni också för vana att skjuta upp saker till sista minuten?

 

 

Vidskeplighet?

september 1st, 2013 | Skriven av Linnea i Okategoriserade - (2 kommentarer)

I gårdagens Östra Nyland (ÖN 31.8.13) står det skrivet en hel del om spöken och vidskeplighet. I Gamla stan i Borgå har man fångat en kvinnlig skepnad på en bild, och fotografen påstår att ingen människa funnits framför kameran. Också på de gamla herrgårdarna här i trakten påstår man att det spökar, t.ex på Sjögård i Pernå säger man att man sett bl.a. den döda hushållerskans vålnad.

Det är svårt att bevisa såna här övernaturliga varelser. Jag menar, om någon skulle säga åt mig att den har sett ett spöke så skulle jag förmodligen börja skratta och gratulera för god fantasi. Men är man helt övertygad om att man sett ett spöke så får ingen en heller övertalad om att det inte finns spöken. För några år sedan gjorde jag misstaget att skratta åt en kompis som var starkt övertygad om att spöken finns. Hon ansåg mig säkert vara väldigt ovetande medan jag ansåg henne vara ytterst dum. I ÖN:s reportage beskrivs händelserna med spöken inblandade som väldigt verkliga. Men som utomstående läsare hittar jag en logisk förklaring i de flesta fallen. Men som jag antytt tidigare, så skulle jag själv behöva se något övernaturligt för att tro på det.

Som icke vidskeplig undrar jag vilka känslor och tankar som rör sig i huvudet på andra personer som är vidskepliga. Skräms man vid tanken på andarna eller det en mysig känsla att ha ett spöke i huset? Är det elaksinnade eller snälla spöken som du har fått bekanta dig med? Kan spöken skada en?

Jag själv anser att spöken bara finns inne i huvudet på människor, men jag klandrar inte dem som tror på det övernaturliga då de säkert har en orsak till att göra det.

                                                                                                                     //Linnea

(bild: http://madonnans.wordpress.com/2011/11/01/spoken-finns-de/spoket-laban/)