Lovisa Gymnasium

Här bloggar fyra elever och en lärare om vardagen i ett litet gymnasium utanför Ring III.
Header

Tack för oss!

23 maj, 2014 08:43 | Skriven av Elin i Okategoriserade - (4 kommentarer)

IMG_1597

Nu lider läsåret mot sitt slut och det är dags för oss bloggare att tacka för det gångna året. Vi tycker allihop att det har varit roligt att blogga för Lovisa Gymnasium. Att vi även har blivit citerade och fått en hel sidas reportage om oss i lokaltidningen har inte heller känts så dåligt. Nu är det dock dags för att ta sommarlov och satsa fullt ut på studentskrivningarna. Vi hoppas att det har gett er lika mycket att läsa som det har gett oss att skriva. GLAD SOMMAR!

”Det har varit givande att låta tankarna sväva fritt och stöta på saker som berör en. Frukten är när även andra nappar på våra hjärtesaker” Bille Sirén

”Jag har många, många gånger suttit och rivit håret av mig då jag inte vetat vad jag skall skriva om, men trots det ångrar jag inte att jag tog chansen att blogga för Lovisa Gymnasium. Det har varit ett roligt år!” – Elin Grönroos

”Ett stort tack till alla som orkat läsa våra funderingar! Efter ett år här på bloggen är det nu dags för oss att gå vidare mot studentskrivningar och nya utmaningar. Ser redan fram emot att läsa vad nästa års bloggare har att komma med” Anton Lassas

”Det känns fint att jag har haft möjligheten att vara med och presentera Lovisa Gymnasium genom att skriva till bloggen. Jag önskar alla läsare en riktigt trevlig sommar!”Linnéa Lindfors

IMG_1599

Ett läsår går mot sitt slut, sommarpluggande nalkas för blivande abiturienter och världens dörrar går snart upp för oss. Hungriga, vetgiriga, våghalsiga och förväntansfulla slänger vi unga människor oss ut i vuxenlivet, efter att ha stökat undan ”mognadsprovet” – matriculation examination. Vi ska äga världen, framtiden är vår.

Men har alla för ambition att gå på rövartåg? Kommer ungdomar i all evighet att vilja kapa av banden till barndomshemmet?

Curlingbarn

Jag har aldrig haft något emot curling, tvärtom. Markku Uusipaavalniemis OS-lag tog en hel nation, inklusive mig, med storm när man knep silvret i Turin 2006. Det är något bedårande över att pyssla om en sten som curlingspelarna gör, tyckte jag. Sopa, kisa, hojta, vifta, jubla. Sopa igen. Sopa snabbare. För allt hänger på den här stenen. Människor världen över följer med hur den glider fram. Och vi är ansvariga för den, tänker Uusipaavalniemi.

Begreppet curlingbarn myntades redan innan grenen slog igenom. Föräldrar som curlar sopar alltså vägen ren för sina gullegrisar. De ser till att tiden inte blir lång, de underhåller, pysslar om, bjuder på läckerheter. Köper pekplattor, smarttelefoner, och ser helt enkelt till att ungarna får en tillvaro utan motgångar.

Vill de här barnen ens ha något annat än sin skyddande sfär om de fick chansen? Eller kan de få en läroavtalsutbildning på pappas rörmokarfirma? Få mat på bordet, kläderna tvättade, gifta sig med grannens flicka som garanterat inte bär på HIV? Tryggt och säkert, som deras föräldrar alltid värnat om. Tryggt och säkert.

Tua Ranninen påstår i sin kolumn i Hem och skola nr 2/14 att ”livet är farligt i sig”. Föräldrarna kanske inte måste sopa rent framför gullungen hela tiden. Vem vet, kanske ett vinnande koncept inom curlingen kunde vara att bry blanka fan i sopandet – det segerreceptet har nämligen tillämpats i barnauppfostran.

Barbapapor

Jag hyser också en viss förkärlek för Barbapapor. Så runda och söta de är, och så stolliga! Men så kommer Barbaflink och fixar allting.

Begreppet barbapapa myntades alldeles nyligen i min bekantskapskrets. Barbapapor är alltså snäppet värre än curlingbarn. I framtiden, så har vi för oss, kommer barn att födas så gott som utan fötter, för allt de behöver göra går att uträtta på en pekskärm, transporten på motsvarande sätt med hjälp av automatiserade fordon.

Om curlingbarnen övergår i barbapapor under min livstid tackar jag för mig. Så föräldrar, låt era ungar få en glimt av verklighetens kärva ansikte, det gör dem bara gott.

Ett år går till ända. En bloggare tackar för en berikande färd mellan himmel och jord men definitivt inte lägre. Vilken koppling mina bloggtexter har till Lovisa Gymnasium?

Tja, det är väl sådana tankar en elev i Lovisa Gymnasium kan slås av.

Curlingföräldrarnas ultimata dröm: Ett gosedjur utan ben att springa och stöta sig med.

Curlingföräldrarnas ultimata dröm: Ett gosedjur utan ben att springa och stöta sig med.

Vardagssvammel

10 maj, 2014 03:37 | Skriven av Elin i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Vardagssvammel)

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg men det har inte riktigt blivit av då jag har haft idétorka, något jag fortfarande har men kände att jag nu var tvungen att skriva nånting. Det går ju alltid att skriva om väder o vind, vilket jag brukar göra här på bloggen. Jag är liksom den av oss som svamlar om det vardagliga medan de andra mera sätter sig in i aktuella ämnen. Men tja, det måste väl finnas någon sådan som jag också.

Nej skämt åsido, klart att jag också kan skriva om aktuella saker, men jag känner att det här med att vara glad över att det är så få veckor kvar till sommar, klaga lite över skolarbete, och berätta om hur svårt det är att välja kurser, då man gått alla intressanta, passar mig mycket bättre. På tal om det så är det ju faktiskt bara 14 skoldagar kvar, inte illa! Jag måste säga att det här läsåret har gått hur fort som helst. Det är ju inte länge sedan jag började här och nästa år den här tiden så blir jag förhoppningsvis student. Det är inte klokt.

Just nu är det aktuellt att göra läsordningarna inför nästa läsår (se där, nånting aktuellt kunde jag visst skriva om) och jag som har varit orolig över att inte få in alla kurser o vara tvungen att gå i skolan period 4 och 5 kan nu pusta ut. Jag kommer efter period 3 att ha tillräckligt med kurser för att bli student och kan till 100% fokusera på studentskrivningarna efter det. Sen gäller det ju bara att faktiskt LÄSA och inte syssla med allting annat, vilket kan bli ett problem som jag får ta itu med då. Att komma oförberedd till skrivningarna kan ju inte vara det allra smartaste.

Till sist vill jag ännu klaga på vädret. Vart försvann solen som vi såg så mycket av i slutet av april? Okej, visserligen började det bli en aning torrt och regnet var välbehövligt DÅ. Nu har det så gott som varje dag varit regn o rusk,man tröttnar ju av mindre.

Såja, det var ytterligare ett inlägg av helt vanligt vardagssvammel. Det kommer att komma ännu ett sista innan jag tackar för mig och fastän jag tycker det är svårt att vara med o driva en skolblogg kommer jag ändå att sakna det. I alla fall lite.

Jag har ett farligt arbete. Varje dag idkar jag samhällsfarlig verksamhet. Så kanske det är bäst att varna läsaren så här i början: du läser vidare på egen risk.
Jag undervisar i tre ämnen som alla är farliga på sitt sätt. Psykologi är kanske det minst kontroversiella i det här sammanhanget, men risken finns ju att den unga människan lär sig något om sig själv och/eller andra människor som hen börjar tillämpa i verkliga livet. Kanske till och med förändras och utvecklas. Eller använder forskningsbaserad kunskap för att förstå andra människor bättre och värst av allt utnyttjar kunskapen för att påverka samhället. Farlig, farligt.

För att inte tala om filosofi. Bara det att uppmana unga människor att tänka själva och vara kritiskt inställda till allting, framförallt auktoriteter, har genom tiderna ansetts vara mycket, mycket farligt. Redan de gamla grekerna (ursäkta klichén, men här är jag tvungen…) hade dödsstraff på dylik verksamhet. Sokrates dömdes uttryckligen för att ha idkat samhällsfarlig verksamhet när han uppviglade ungdomen till att tänka själv. Jag får väl vara glad att man avskaffat dödsstraffet i Finland, annars skulle jag väl få ta del av giftbägaren tillsammans med ämneskollegerna.

Till sist det farligaste av allt farligt: religion. Nu blir det riktigt riskabelt. Tänk, jag diskuterar med unga människor om livets mening, kärlek, ansvar, tro och vetande. Dessutom undervisar jag om hur hur mänskligheten genom tiderna upplevt och förhållit sig till en transcendental värld och om människans behov av att söka svar på frågor som vi kanske inte har något svar på. I undervisningen kommer också upp hur människor söker gemenskap med andra och finner styrka, mening och tröst i att finna svar på existentiella frågor. Jag påstår till och med att vår livsåskådning och världsbild påverkar hur vi tänker och förhåller oss till det mesta här i världen, kanske till och med allting är beroende av det. Dessutom serverar undervisningen flera olika alternativa sätt att se på livet och dessa livsfrågor. Det händer att det i gruppen finns muslimer, buddhister, kulturkristna, ateister, agnostiker och kristna. Det finns elever som hör till andra trossamfund än evangelisk-lutherska kyrkan eller är konfessionslösa, men hellre väljer religionsundervisning med sina kurskamrater i klassen, än att ta nätkurser på egen hand. Berätta nu för allt i världen inte för någon, men jag brukar differentiera undervisningen så att dessa elever kan välja uppgifter utgående från sin livsåskådning. Så nu blir det verkligen seriöst. Kanske jag har avslöjat för mycket redan.

Bäst att avsluta här. Förövrigt anser jag att det är bra att Riksdagens grundlagsutkskott kom fram till att ”Den blomstertid ” är en del av vår kulturhistoria och inte så farligt att man måste skydda barn och unga från dess skadliga inverkan.

En annorlunda skolvecka

27 april, 2014 06:12 | Skriven av antonlassas i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för En annorlunda skolvecka)

Samma vecka som Linneas grupp reste till Bryssel reste en annan till Myjava i Slovakien. Denna resa var den sista delen av skolans Comeniusprojekt, tidigare hade olika elever från vår skola rest till Ungern, Island och Turkiet. En grupp utländska elever besökte också Lovisa i februari 2013, och det var hemma hos de slovakiska Lovisaresenärerna som vi elever nu fick bo.

Vi reste iväg söndagen 5.4 och vi anlände rätt så sent på kvällen i Myjava, som är en stad med ca 15000 invånare  i nordvästra Slovkien. Efter att ha kommit fram åkte vi hem till våra värdfamiljer. Själv hade jag extremt god tur med min familj, mycket glada och gästvänliga människor. Föräldrarna i familjen talade absolut ingen engelska, men med hjälp av teckenspråk gick det bra att kommunicera.

Nästa dag fick man spendera tid med sina värdar. Jag, Jenny och Glenn fick åka runt tillsammans med Glenns värdpappa och se på sevärdheter i trakten. Vi besökte bland annat en slottsruin, det stora Stefanikmonumentet, några utkikstorn och ett ölbryggeri.

På måndag var det dags för en utfärd till Bratislava, som alla gäster fick vara med på. Vi började vår rundtur vid Bratislava slott, och efter det gick vi runt i den vackra gamla staden. Efter detta fick man shoppa om man ville, men den största delen av oss Lovisaelever valde istället att äta lunch med vår rektor och fysiklärare, som också var med på resan. På kvällen ordnades det välkomstfest i hotellet i Myjava där lärarna bodde, vilket också var en riktigt lyckad tillställning.

På tisdag var det dags för eleverna att presentera sina arbeten, eftersom resan trots allt var ett skolprojekt. Temat för veckan i Slovakien var ”The power of water”, och vi från Lovisa berättade om istidens  inverkan på den finska naturen. Temat som behandlades mest av de andra ländernas elever var vattenkraft, och presentationerna var relativt intressanta.

På onsdag morgon stack vi ut på en två dagars utfärd. Den första programpunkten för mig och fjorton andra var en enorm gunga i en nationalpark i norra Slovakien. För att komma till punkten som man skulle hoppa ut från fick man klättra upp för en 15 meter hög repstege. När man väl kommit upp till startstället var det bara att hoppa , och gunga ut på cirka 100 meters höjd.  Efter detta besökte vi Slovakiens största vattenpark, Tatralandia, och sedan åkte vi till hotellet i Tatrasbergen där vi skulle övernatta. Nästa dag åkte vi till Belianska-grottan, en enorm grotta uppe i Tatrasregionen som verkligen är ett exempel på vattnets otroliga kraft. Efter många timmar i en minibuss var det sedan dags för en rundgång i det berömda Bojniceslottet, och efter det ännu några timmar buss innan vi kom tillbaka till Myjava sent på torsdag kväll.

Fredagen var en s.k. sportdag, det vill säga att eleverna fick spela innebandy, volleyboll och pingis tillsammans, samt testa på att klättra på den fina klätterväggen som finns i skolans gymnastiksal. På fredag kväll ordandes det ännu en rolig avskedsfest, och redan halv sju på lördagsmorgonen startade vår buss från Myjava.

Som ni märker hann vi se och uppleva en hel del under vår vecka i Slovakien och nu, två veckor efter hemkomsten, börjar man så småningom vara återhämtad. Bra så, eftersom en busslast med italienare kommer på besök redan nästa vecka!

Buss-selfie.

Buss-selfie.

La vie est belle aux Bruxelles!

12 april, 2014 11:26 | Skriven av Linnea i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för La vie est belle aux Bruxelles!)

La Grand-Place, Manneken Pis, EU-parlamentet, les moules-frites, våfflor och choklad kan komprimeras till ett ord; Bryssel. En grupp på tio elever som hade haft samhällslärakursen i EU-kunskap fick en fin chans att besöka EUs huvudstad tillsammans med två lärare. Avfärden för den fyra dagar långa resan ägde rum måndagen den sjunde april.

Inne i huvudstaden bodde det främst utlänningar och invandrare, vårt hotell låg i den arabiska delen av staden. Vägen in till centrum var inte så lång, och då det fanns fina byggnader och chokladaffärer på båda sidorna av gatan så kändes vägen ännu kortare. La Grand-Place sägs vara det finaste torget i världen, och det levde nog upp till allas förväntningar. Grote-Markt, som det heter på flamländska är uppfört under senmedeltiden, och är kantad av bland annat stadshuset och la Maison du Roi. Inte långt ifrån torget, i ett gatuhörn står den berömda lilla statyn av den urinerande pojken, Manneken Pis. Den är verkligen liten, bilder av den är ofta missvisande. De bästa våfflorna kan köpas här i närheten, de är sega, söta, tjocka och toppingen är valfri.

På tisdagen tog EU-parlamentarikerna Olle Ludvigsson och Nils Torvalds emot oss på parlamentet. De berättade  allmänt om EU och dess uppgifter tillika som de berättade lite om sina egna politiska karriärer och åsikter. Lite propaganda inför valet kom nog också med på ett hörn. Ludvigsson är en svensk socialdemokrat, och i åhörargruppen fanns även en hel del svenskar. Det var en berikande upplevelse att få lyssna på två rätt så olika politiker, och att tillika kunna jämföra saker och ting med vårt västra grannland. Bland annat togs det upp samtal om euron, och hur det ser ut ur svenskarnas synvinkel.

Därefter tog en svensk guide oss till plenisalen, och berättade lite mer om själva parlamentet, praktiska arrangemang och till slut lite turistinfo om Bryssel. På eftermiddagen hade vi fritid och bekantade oss lite mer med staden, och på kvällen hade vi tid att prova på några belgiska ölsorter. Belgien sägs vara ölens Disneyland, och det finns ett tusental olika ölsorter.

Dagen därpå besökte vi staden Ypres (Ieper) i Västflandern. På slagfälten i och runt denna stad utkämpades stora strider under första världskriget, och en miljon soldater miste livet här. Runda små pottar fanns kvar som minnen efter bombningarna och skyttegravar och bunkrar fanns mellan kullarna. Stora gravgårdar tillägnade stupade soldater är uppförda, och de vita stenarna lyser på de gröna fälten på lång väg. Känslan som slog en där var obeskrivlig.

Staden tillhörde de allierade, men tyskarna lyckades tränga sig in både norrifrån och söderifrån, och Ypres blev som en hästsko som stack in mot Tyskland. Allting var förstört efter kriget, men med hjälp av krigsskadeståndet som tyskarna var tvungna att betala så kunde man bygga upp allting igen. Arkitekturen är den samma som den hade varit innan kriget. Flera minnesmonument har uppförts inne i själva staden också, vi besökte en sorts triumfbåge i vilken man hade karvat in namnen på personer som stupat under kriget. Vallmon prydde många plattor och stenar, den symboliserar just slagen i Flandern under första världskriget då den blommade då slagen ägde rum.

På kvällen hade vi ännu lite tid att njuta av läckerheterna i Bryssel. Vi åkte hem på torsdagsmorgonen, trötta, men mycket belåtna efter en lyckad resa.

 

La Grand-Place

La Grand-Place, hela gruppen samlad; Stefan, André, Eero, Frank, Christina, Mathilda, Maisa, Patrik, Sami, Jesse och Oscar. Linnea bakom kameran.

 

 

Plenisalen

Plenisalen i parlamentet

 

En brittisk gravgård i Ypres

En brittisk gravgård i Ypres

 

Selfie framför Manneken Pis

Selfie framför Manneken Pis

Hyckleri

7 april, 2014 07:54 | Skriven av billesiren95 i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Hyckleri)

ETT SLAG ETT SKRIK EN SIFFRA

Versalerna understryker ilskan. Kommateringen är bristfällig, ordvalet enkelt.

Vuxenvärlden försöker komma underfund med var det har gått snett i Yahya Hassans personliga utveckling. Inte skulle han, den kriminella invandrarpojken, sluka den danska ideologin med hull och hår. Inte skulle han vända sig mot sin religions innersta väsen, kalla det ”hyckleri” och pissa på sin fars heder. Dödshoten efter skymfen på teve var en logisk följd, överfallen likaså.

Varför då respektera Hassans upproriska lyrik?

Killen är 18 år. Han är uppvuxen i internets tidsålder. Hassan kunde ha nöjt sig med att gilla antimuslimska rörelsers propaganda på facebook. Han kunde ha avtjänat sitt straff, och tagit rappen som en man. Hållit käften som en man.

I stället stack han till Kiev.

Jag har frågat mig vart dagens ungdom är på väg. Plötsligt en dag väcktes hoppet till liv. Yahya Hassans ansikte dök upp i tidningen. 22 dagar färre på nacken men en massa mer skinn på näsan.

Viljan finns inom oss. Vi har en åsikt. Fast man inte alltid skulle tro det.

 

 

Lovisa Gymnasiums datasal slopas. Parkskolan tvångsflyttas till högstadiets utrymmen. Samarbetet med finska skolan intensifieras. Vi sparar i all oändlighet trots att kommunen år efter år går på vinst.

Finländska barn och ungdomar dunkas gula och blå. Politikerna nedmonterar vår välfärdsstat. Går ut i media och drar den om att ”det är vår framtid som tryggas”.

Vad gör vi finländska ungdomar åt hyckleriet?

Hade vi levt på 1900-talet hade svaret lytt att vi ryter till av vrede. Går ut på gatorna, protesterar, demonstrerar, gör vår röst hörd. Låter kostymnissarna få veta att vi inte sväljer detta.

Men se där, vi lever på 2000-talet. Staten reducerar våra rättigheter till ett minimum men vi är upptagna med våra smarttelefoner. Vi sitter i ett sjunkande skepp men vi väljer att blunda för orättvisan och i stället ladda upp några selfies. Vi sveper fram meddelandet från kompisen, knäpper rutinartat ett ”lol” och sätter bäret på tårtan: en smiley.

Ett svep, ett lol, en smiley

ETT SVEP ETT LOL EN SMILEY

Nya tider

29 mars, 2014 04:41 | Skriven av antonlassas i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Nya tider)

En av de dåliga sidorna med det årskurslösa gymnasiet är att man i sina kursval sällan lyckas undvika krockar och håltimmar. Krockarna gäller det bara att jobba sig igenom, och på håltimmarna kan man ibland arbeta med projekt som man har pågång i andra ämnen. Alltför ofta går håltimmarna ändå ut på att, i allafall i mitt fall, sitta och göra absolut ingenting. Eller de gick snarare ut på dethär, för  den 13 mars anlände det efterlängtade biljardbordet.

Att det tog så många år förrän detta legendariska spel hittade till Lovisa Gymnasium kan ses som ett litet mirakel. Under hela min högstadie- och gymnasietid har gymnasiets tornrum varit oanvänt, och då årets ytterst aktiva elevkårsstyrelse ansåg att det inte fanns särskilt mycket sysselsättning på raster och håltimmar, gjordes beslutet om att ha en omröstning, vilket i sin tur ledde till att ett biljardbord beställdes för ett antal månader sedan.

Då bordsdelarna anlände efter flera månader av krångel med en opålitlig nätbutik, fanns det ett antal elever som ivrigt satte igång med byggandet. Jag kan dock berätta att byggandet av ett  biljardbord inte är världens enklaste uppgift. Fyra svettiga timmar senare kunde ändå den första bollen slås, och efter detta har bollarna rullat en hel del i skolans tornrum. De tråkiga håltimarna går snabbt då man spelar, och många elever ligger redan i hårdträning inför biljardturneringen som kommer att arrangeras om någon vecka.

Hiss eller trappor?

19 mars, 2014 05:59 | Skriven av Linnea i Okategoriserade - (En kommentar)

Väljer du hissen framför trapporna? Eller bil framom apostlahästarna eller cykeln? Här är några orsaker till att tänka om för er som gjort dessa val.

En hiss och en bil transporterar förutom er också sin egen massa. Den individuella energiförbrukningen blir större om man tar trapporna, men den totala energiförbrukningen blir större om man tar hissen. Varje motionstillfälle bör tas till vara, att välja trapporna framför hissen räknas som spontan motion. All sorts motion är hälsobefrämjande. Dessutom är trapporna i allmänhet snabbare än hissen.

En hiss eller en bil slits ju mer man använder den medan en människokropp blir bara i bättre skick ju mer man använder den. Kroppen är menad till att röra på sig. Man får också mer energi till att sitta stilla vid skolbänken om man t.ex. har gått eller cyklat till bussen på morgonen. Bensin och underhåll av bilen är dyrt. Människokroppen underhålls genom motion, och underhåll av cykeln är billigt.

I Lovisa Gymnasium finns ingen hiss, vilket folk ibland flåsande har klagat på då de äntligen nått tredje våningen. Låt oss se saken på det här sättet: trapporna i Lovisa Gymnasium är hälsobefrämjande, och skolan värnar om elevernas hälsa. Om eleverna mot för modan inte motionerar på fritiden, så får de i alla fall lite motion under skoltid.

Hissar är menade för människor som inte klarar av att gå i trapporna, för barnvagnar och för transport av lite större föremål. Friska människor utan extra bagage kan bra gå i trappor. Om man tar trapporna som ung, är det troligare att man klarar av att gå i trapporna även då man är äldre.

Hjärnveckan är i full gång, liksom fastan inför påsk, och i olika medier uppmärksammas detta på många sätt. Hjärnforskarna är dagens upptäcktsresande, det finns ännu mycket kvar som vi inte vet om vår hjärna. Metoder för forskning utvecklas hela tiden, och det verkar finnas en tvärvetenskaplig drive på som gör neurovetenskapen så framgångsrik och intressant idag.

Själv har jag nu i fastan gått in för att arbeta med min medkänsla och bli bättre på att bemöta andras negativa känslor utan att själv bli nedslagen. Ett slags emotionell fasta i stället för den nu så trendiga ekofastan, som många gått in för. Därför känns Ann Lagerströms artikel ”Medkänsla och empati är inte samma sak” (Modern Psykologi, Specialnummer Hjärnan 2014, 17-18) helt mitt i prick. Professorn, psykologen och neuroforskaren Tania Singer är en av världens mest framstående forskare om känslor och hjärnan. Hon forskar bland annat i vad som händer i hjärnan när vi känner empati. Hon har kommit fram till, att det går att använda hjärnans plasticitet för att utveckla vår förmåga till empati. När hon jämförde aktiviteten i hjärnan då man skulle känna med i en annan människas lidande hos en vanlig försöksperson med den hos en buddhistisk munk, som i åratal tränat sig i medkänsla, märkte hon att helt andra delar aktiverades hos den tränade munken. Hos vanliga människor aktiveras ett område som står för smärta, medan ett område som har med positiv belöning aktiverades hos munken. Munken sa sig känna värme och omtanke inför medmänniskans lidande, medan den s.k. vanliga människan kände smärta.

Professor Singer har utgående från sin forskning identifierat tre olika sätt att känna med andra människor. Det första är en rent reflexmässig, omedveten reaktion. Som t.ex. när kompisen bredvid dej gäspar så gäspar du också. Här ingår inget emotionellt engagemang, det är frågan om två kroppar som härmar varandra. Nästa steg kräver en viss medvetenhet, jag ser att du lider och jag känner med dej. Denna reaktion kallar Tania Singer för empati. Det tredje steget kallar hon compassion, en med-känsla som innebär omsorg om den andra, inte något med-lidande.

De här skillnaderna är viktiga, för empati, så som det beskrivs här, är slitsamt och inte så konstruktivt enligt Tania Singer. Det kan vara orsaken till att många som arbetar inom vård och omsorg mår dåligt och blir sjukskrivna. Det är tungt att ta andras lidande på sig, så det är välkommet med medvetenhet om att man kan känna med andra utan att själv bli sjuk. Compassion, medkänslan, ger däremot positiv energi, du känner att du ger samtidigt som du får.

Forskningen är idag inriktad på att finna metoder som gör hjärnan mera medkännande. Meditation är en prövad teknik som visat sig fungera, men enligt professor Singer finns det ännu något mera som påverkar, eventuellt kognitiva övningar för medveten intellektuell förståelse för vad det betyder att vara medkännande med andra.

Så forskningen går vidare på området. Själv ska jag fortsätta med mina fasteövningar i omsorg och medkännande. Måste erkänna att jag har mycket att lära mej ännu innan jag är på samma nivå som den buddhistiska munken. Nu ska jag gå och meditera…