Ett läsår går mot sitt slut, sommarpluggande nalkas för blivande abiturienter och världens dörrar går snart upp för oss. Hungriga, vetgiriga, våghalsiga och förväntansfulla slänger vi unga människor oss ut i vuxenlivet, efter att ha stökat undan ”mognadsprovet” – matriculation examination. Vi ska äga världen, framtiden är vår.

Men har alla för ambition att gå på rövartåg? Kommer ungdomar i all evighet att vilja kapa av banden till barndomshemmet?

Curlingbarn

Jag har aldrig haft något emot curling, tvärtom. Markku Uusipaavalniemis OS-lag tog en hel nation, inklusive mig, med storm när man knep silvret i Turin 2006. Det är något bedårande över att pyssla om en sten som curlingspelarna gör, tyckte jag. Sopa, kisa, hojta, vifta, jubla. Sopa igen. Sopa snabbare. För allt hänger på den här stenen. Människor världen över följer med hur den glider fram. Och vi är ansvariga för den, tänker Uusipaavalniemi.

Begreppet curlingbarn myntades redan innan grenen slog igenom. Föräldrar som curlar sopar alltså vägen ren för sina gullegrisar. De ser till att tiden inte blir lång, de underhåller, pysslar om, bjuder på läckerheter. Köper pekplattor, smarttelefoner, och ser helt enkelt till att ungarna får en tillvaro utan motgångar.

Vill de här barnen ens ha något annat än sin skyddande sfär om de fick chansen? Eller kan de få en läroavtalsutbildning på pappas rörmokarfirma? Få mat på bordet, kläderna tvättade, gifta sig med grannens flicka som garanterat inte bär på HIV? Tryggt och säkert, som deras föräldrar alltid värnat om. Tryggt och säkert.

Tua Ranninen påstår i sin kolumn i Hem och skola nr 2/14 att ”livet är farligt i sig”. Föräldrarna kanske inte måste sopa rent framför gullungen hela tiden. Vem vet, kanske ett vinnande koncept inom curlingen kunde vara att bry blanka fan i sopandet – det segerreceptet har nämligen tillämpats i barnauppfostran.

Barbapapor

Jag hyser också en viss förkärlek för Barbapapor. Så runda och söta de är, och så stolliga! Men så kommer Barbaflink och fixar allting.

Begreppet barbapapa myntades alldeles nyligen i min bekantskapskrets. Barbapapor är alltså snäppet värre än curlingbarn. I framtiden, så har vi för oss, kommer barn att födas så gott som utan fötter, för allt de behöver göra går att uträtta på en pekskärm, transporten på motsvarande sätt med hjälp av automatiserade fordon.

Om curlingbarnen övergår i barbapapor under min livstid tackar jag för mig. Så föräldrar, låt era ungar få en glimt av verklighetens kärva ansikte, det gör dem bara gott.

Ett år går till ända. En bloggare tackar för en berikande färd mellan himmel och jord men definitivt inte lägre. Vilken koppling mina bloggtexter har till Lovisa Gymnasium?

Tja, det är väl sådana tankar en elev i Lovisa Gymnasium kan slås av.

Curlingföräldrarnas ultimata dröm: Ett gosedjur utan ben att springa och stöta sig med.

ETT SLAG ETT SKRIK EN SIFFRA

Versalerna understryker ilskan. Kommateringen är bristfällig, ordvalet enkelt.

Vuxenvärlden försöker komma underfund med var det har gått snett i Yahya Hassans personliga utveckling. Inte skulle han, den kriminella invandrarpojken, sluka den danska ideologin med hull och hår. Inte skulle han vända sig mot sin religions innersta väsen, kalla det ”hyckleri” och pissa på sin fars heder. Dödshoten efter skymfen på teve var en logisk följd, överfallen likaså.

Varför då respektera Hassans upproriska lyrik?

Killen är 18 år. Han är uppvuxen i internets tidsålder. Hassan kunde ha nöjt sig med att gilla antimuslimska rörelsers propaganda på facebook. Han kunde ha avtjänat sitt straff, och tagit rappen som en man. Hållit käften som en man.

I stället stack han till Kiev.

Jag har frågat mig vart dagens ungdom är på väg. Plötsligt en dag väcktes hoppet till liv. Yahya Hassans ansikte dök upp i tidningen. 22 dagar färre på nacken men en massa mer skinn på näsan.

Viljan finns inom oss. Vi har en åsikt. Fast man inte alltid skulle tro det.

Lovisa Gymnasiums datasal slopas. Parkskolan tvångsflyttas till högstadiets utrymmen. Samarbetet med finska skolan intensifieras. Vi sparar i all oändlighet trots att kommunen år efter år går på vinst.

Finländska barn och ungdomar dunkas gula och blå. Politikerna nedmonterar vår välfärdsstat. Går ut i media och drar den om att ”det är vår framtid som tryggas”.

Vad gör vi finländska ungdomar åt hyckleriet?

Hade vi levt på 1900-talet hade svaret lytt att vi ryter till av vrede. Går ut på gatorna, protesterar, demonstrerar, gör vår röst hörd. Låter kostymnissarna få veta att vi inte sväljer detta.

Men se där, vi lever på 2000-talet. Staten reducerar våra rättigheter till ett minimum men vi är upptagna med våra smarttelefoner. Vi sitter i ett sjunkande skepp men vi väljer att blunda för orättvisan och i stället ladda upp några selfies. Vi sveper fram meddelandet från kompisen, knäpper rutinartat ett ”lol” och sätter bäret på tårtan: en smiley.

Ett svep, ett lol, en smiley

ETT SVEP ETT LOL EN SMILEY

Plötsligt en onsdageftermiddag år 2014 sitter en gymnasieelev i skolbänken och grubblar över härskartekniker.

På tal om August Strindbergs manschauvinistiska teser och den stundande internationella kvinnodagen ter sig nihilism som en förhärligande utopi. Visst vore en total befrielse från allt som heter status och förutbestämd hackordning en lättnad i dagens samhälle. Det överraskar förhoppningsvis ingen att människor sedan urminnes tider varit lika värda på pappret, men att djungelns lagar består i praktiken.

Nopeat syövät hitaat. It´s a man´s world. Den som med i leken går, den får leken tåla. Det finns till och med idiomatiska uttryck som bekräftar mobbiga ställningstaganden.

På Krimhalvön har stiltje rått en längre tid. Den senaste nämnvärda beväpnade konflikten ägde nämligen rum i samband med att ryssarnas expansionsanspråk stötte på patrull à la allierade. Det här alltså på 1800-talet då diplomati inte stod högt i kurs.

Drygt hundrafemtio år senare går det ryska överhuset självmant på samma mina. Folket väljer på mer eller mindre demokratisk väg en president som till sin retorik uppvisar likheter med Reinard Räv – antagonisten i pinfärska Bamse och tjuvstaden. Härskaren försöker förnuftsvidrigt konvertera ett folk till sin egen regim, i löfte om lycka och välfärd, och framför allt genom att hävda att det nuvarande styret oundvikligen leder till fördärvet. Måhända att de undantagsvis moraliska Knocke, Smocke och sjörövarna bytts ut mot krimtatarer, men manusförfattarna för Bamse har slagit huvudet på spiken på ett känsligt ställe.

Trots att Putin ytterst sällan vädjar till det rationellt tänkande i sina utspel, utan snarare rider på sin auktoritet, har Strindberg och den ryska presidenten förbryllande mycket gemensamt. Paralleller kan dras mellan Strindbergs hallucinationer och Putins förvrängda verklighetsuppfattning. Bägge torde de hålla med om att kvinnornas fötter är mindre än männens av en begrundad anledning: Att fruntimren ska kunna stå närmare spisen.

Vinden vände, som så ofta, det hördes ilskna röster på feministfronten, anförda av Minna Canth. Den internationella mansdagen lyser med sin frånvaro, men det betyder ingalunda att genusforskningen, och den vita mannens dominans i all synnerhet, vore ett färdigbehandlat ämne. Tvärtom.

Fotnot: Lovisa Gymnasiums elevkårsstyrelse uttrycker inkommande lördag sin avsky gentemot kvinnoförtryck genom att hedra den internationella kvinnodagen med kvinnodagsfest.

”Det kan inte vara vinter om inte solen skiner.”

Det delade en klasskamrat med sig häromdagen. Den grådaskiga verklighet vi firade jul och nyår i hörde därmed till hösten.

Alltså önskas en trevlig start på det nya året och inte minst på vintern!

Och vilken vinter vi fått sedan. Det riktigt glittrar av kyla medan månskenet bländar i kvällsmörkret. Människokroppen uppvisar för första gången ett produktionsfel: När det blir riktigt kallt vattnas ögonen – som sedan fryser fast i ögonfransarna. Det är någonting exceptionellt över arktiska förhållanden.

Medan jag älskar att utomhus, långa stunder, förundra mig över om det är Jupiter man de senaste dagarna sett invid solen, finns det de som muttrar vid öppna spisen. De som längtar efter gassande sol, glass, ett kallt glas saft i hängmattan, den där sagolika Onneli ja Anneli –atmosfären. De räknar dagar. X antal dagar måste jag uthärda tills skolan slutar. Y antal dagar så blir jag hemförlovad. Z antal dagar så börjar jag löpträna. På allvar.

Tänk om dessa människor skulle ta sig ut den där bitande kalla torsdagkvällen och ta en titt uppåt. Sänka huvudet och tänka. Eventuellt lockas att titta en gång till.

För det är lätt hänt att man rusar förbi alla juveler när man har så bråttom bort hela tiden.

Jag var fem före att missa en givande diskussion med skolans fransklärare i dag.  Jag gjorde det inte. Vår trogna Klixmaskin fick nämligen fnatt och gav blanka fan i svartvinbärsdrycken jag hade betalat för. Den valde att väcka mig med rykande het vätska i stället.

Jag hade inget nyårslöfte när 2014 körde igång. Det hade eventuellt varit något i stil med att ta bättre vara på stunden, carpe diem och allt det där. Men jag får väl vänta till nästa nyår med det.

Om man inte har bråttom till ett möte eller sommaren, hittar man en spännande figur på detta vintriga fotografi.

Lovisakillarna hann knappt in i rinken före motståndet från Brändö började daska in bollar. En efter en smög sig anfallarna in bakom försvaret och orsakade ovisshet medan målvakten André Lönnfors stod pall.

Det här var inte vad den ”gyllene generationen” av innebandyspelare vid Lovisa Gymnasium hade räknat med. Inför skolturneringen hade gänget haft högt uppskruvade förväntningar, allt sedan man kasserade bittra förluster i fotbollsturneringen tidigare i höst. I torsdags fick man chans till revansch.

Tränarduon Mikael Nordenswan och Stefan Brusas, bägge två ordinarie i Tors organisation, personifierade de massiva skadeavbräck som Lovisalaget led av. De fick i stället bidra med taktiska anvisningar, men hade en otacksam uppgift i att försöka pyssla ihop ett samspelt lag under bussresan till Kvarnbäcken.

Tröga inledningar Lovisalagets fall

Tre minuter in i matchen såg det inte ljust ut. Grava markeringsfel i defensiven, kombinerat med brist på rutin och teknik, blev ödesdigra. Det återspeglade sig trots allt inte i spelarnas lynne. Än en gång visade Lovisalaget schyst sportsmannaanda och tuffa tag i varenda närkamp, en ettrighet som onekligen bar frukt. Det går även inte att frångå det att backparen långa stunder läckte som ett såll, men kedjorna höll samman på ett föredömligt sätt.

Ingen deppade efter 9-3-förlusten mot ett betydligt starkare Brändö. Eventuellt hade det att göra med det faktum, att förhandsfavoriten Borgå Gymnasium stod för motståndet i den därpå följande matchen – på fräscha ben dessutom – och att det återigen luktade storstryk långa vägar. Eller så stämmer det som påståtts tidigare: Att vi helt enkelt har en enastående attityd.

Mycket väl hette det åka av direkt. Dieselmotorn vid namn Lovisa Gymnasium var uppenbarligen inte som skarpast i matchinledningen. Man fick tacka den mest effektiva poängplockaren Benjamin Kähärä, som redan mot Brändö varit det främsta offensiva vapnet, för att laget hängde med i målkalaset.

Gulnäbbar på hugget

Samtidigt hävdade sig nyinvigda gulnäbbar ypperligt i den fysiskt tuffa konkurrensen. Jonathan Flincks långskott vållade problem för motståndarnas målvakt och belöningen kom i andra perioden, då Flinck på en långpassning av undertecknad satte bollen i nät köksvägen. Oscar Arnkil slet i båda ändorna, medan en av de få abiturienterna, Wilhelm Kinos, charmade publiken med en förnedrande fint.

Som bekant är innebandy en lagsport och de individuella glansnumren räckte inte till i längden. Borgå Gymnasium, anfört av en briljant back, passade isär Lovisaförsvaret, vars svagheter förtydligades då Sami Leppälä (felaktigt) blivit utvisad. Anfallarna pressade för högt i banan, vilket skapade ytor för diagonalpassningar. I sådana fall kan bollen endast återfinnas i det egna målet.

Slutresultaten 3-9 och 3-9 till trots hade man hedern i behåll, och en vetskap om att det här lagets stomme ännu hör av sig, starkare än någonsin.

Anton Lassas ledde sin trupp med karisma, men motståndet var onekligen övermäktigt.

Den som slagit upp någon av lokaltidningarna sedan i fredags har högst troligen stött på en och annan deprimerande siffra. 20 ska bli åtta fram till 2020. Hundratusentals euro ska sparas in på olika områden, det talas om sparpaket, och vi vet: Det var hit vi var på väg, nu kom nådastöten.

Jag hade själv turen att växa upp i vad som i nuläget bör kallas Lovisa centrum, i Generalshagens skola som bestod av elever från Lovisa centrum. Valkombor hade sin kvarterskola, Haddomborna sin motsvarighet. Had dom int i Haddom så har dom i Hardom, sades det. Att dom har i Hardom är sedan mannaminne en ren och skär lögn, medan Haddom nog, sakta men ytterst säkert, går ”hade” till mötes.

Personligen hade jag inte haft något emot att vistas i samma skola som elever från byarna. Något jag däremot strängt fördömer är att skolor läggs ned samtidigt som det dras in på skolskjutsarna, vilket ter sig rent paradoxalt.

Det råder inget tvivel om att det måste vidtas åtgärder på grund av de ekonomiskt krävande tiderna. Men att de ska sparas in så drastiskt i just skolsektorn, att 20 skolors elever i framtiden ska proppas in i åtta komplex, har jag svårt att förstå. Hur det går för språken är även det ett diskutabelt kapitel. Själv har jag inget konkret förslag till förbättring eller en satsning på någon annan front, men det är heller inte mitt jobb. Jag är en gymnasieelev med en syster och bekanta som kommer beröras av sparpaketet.

Jag ser framför mig en Haddombo vintern 2020, som plumsar iväg till bussen. Tvingar i sig centralkökssubstans på tio minuter, för att det faktiskt måste passa ihop med bussarna, och sedan sätter sig på den evinnerliga bussen igen. Ser den nedlagda skolan stå ensam på andra sidan vägen. Till detta tragiska öde hör eventuellt att busstransporten bekostas ur egen ficka.

För dem som tror på siffror och deras magi är detta kanske en oundviklig framtidsvision.

Skolåret är fruktansvärt långt.

Tyskarna sitter i skolbänken långt in på vårt sommarlov.

Vi stiger upp tidigt varenda morgon.

Tyskarna stiger upp en timme tidigare.

Lågstadier, ålderdomshem, daghem och vårt gymnasium delar skolmat.

Tyskarna serveras ingen gratis skolmat.

Nu och då bör vi sätta saker och ting i proportion, tänka vidare, inse. Vi kunde ha det sämre ställt. Det behövdes uppenbarligen inget u-land för att få mig att förstå att jag är lyckligt lottad att få gå i skola i Finland, på svenska dessutom. Det räckte med den europeiska kontinenten. Jag kom aldrig underfund med var skon klämde under mitt utbytesår i Flensburg. Var det skolsystemet? Språket? Den sociala jargongen?

Till min egen förundran kringgick jag dilemmat i stället för att ta itu med det.

Att vi lär oss för livet har betonats utmed gymnasiestudierna. När det går upp för en hur underbart det är, att vissa fenomen inte kan mätas i siffror och vissa känslor inte kan uttryckas med ord, har man kommit långt på vägen. Samtidigt som vi uppmuntras att tänka kritiskt kanske man i vissa livssituationer bara måste acceptera faktum.

Vi har ett långt och krävande läsår framför oss.