Lovisa Gymnasium

Här bloggar fyra elever och en lärare om vardagen i ett litet gymnasium utanför Ring III.
Header

Det här har varit mitt motto under en  lång tid, men nu måste jag nog börja se över det. Alltför många gånger har jag suttit med svetten i pannan kvällen före deadline och klottrat ner allt som jag kommit på hörande till uppgiften. Jag lär mig aldrig, och i tafatta försök att förbättra mina vanor så har jag börjat på uppgiften direkt, men efter några rader tycker jag att jag inte orkar mer och att jag har massor med tid innan det är inlämningsdags. Och hur går det sedan då? Jo, uppgiften ligger orörd i några veckor medan jag tycker att ”det är ingen brådska, jag är ju redan på god väg”. Faktum är att när jag då kvällen före deadline fortsätter på uppgiften så har jag glömt bort vad jag skrivit och vad uppgiften gick ut på så jag måste börja om helt från början. Och med tidspress finns det även en risk att hela arbetet blir ett enda svammel fullt med skrivfel.

Att börja i god tid med projekten och att planera dem bra är något som varje lärare alltid poängterar. Trots det lyckas jag inte ta mig samman och börja i god tid, och jag vet att jag inte är den enda som inte följer lärarnas råd. Nu börjar slutspurten på det här läsårets första period vilket betyder att det är nu som alla inlärningsdagböcker, projekt och uppgifter ska lämnas in och det är nu som vi ska skriva alla kursprov. Det här veckoslutet går för min del att till frenetiskt skrivande av alla projekt med deadline under den kommande veckan. Nu får jag än en gång ångra bittert att jag inte tog itu med projekten i tillräckligt god tid. En bättring inför nästa års studentskrivningar är absolut nödvändig för min del!

Att pressa gränserna är något som jag annars också sportar med; hur länge kan jag sova på morgonen och ändå hinna till bussen? När måste jag senast starta för att hinna till i tid till skolan med moped? Hur länge kan jag ignorera mina ovikta kläder innan mamma måste säga till på skarpen? Jag vill ändra på mina vanor tillika som det här dåliga vanorna är en del av min personlighet. Jag avundas verkligen dem som har allting planerat, organiserat och klart i god tid, och från och med nästa period ska jag verkligen försöka förbättra mina dåliga vanor, här är mitt löfte!

Hur är det med Er, har Ni också för vana att skjuta upp saker till sista minuten?

 

 

Glada vi till skolan gå?

17.09.2013 18.41 | Skriven av billesiren95 i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Glada vi till skolan gå?)

Den som slagit upp någon av lokaltidningarna sedan i fredags har högst troligen stött på en och annan deprimerande siffra. 20 ska bli åtta fram till 2020. Hundratusentals euro ska sparas in på olika områden, det talas om sparpaket, och vi vet: Det var hit vi var på väg, nu kom nådastöten.

Jag hade själv turen att växa upp i vad som i nuläget bör kallas Lovisa centrum, i Generalshagens skola som bestod av elever från Lovisa centrum. Valkombor hade sin kvarterskola, Haddomborna sin motsvarighet. Had dom int i Haddom så har dom i Hardom, sades det. Att dom har i Hardom är sedan mannaminne en ren och skär lögn, medan Haddom nog, sakta men ytterst säkert, går ”hade” till mötes.

Personligen hade jag inte haft något emot att vistas i samma skola som elever från byarna. Något jag däremot strängt fördömer är att skolor läggs ned samtidigt som det dras in på skolskjutsarna, vilket ter sig rent paradoxalt.

Det råder inget tvivel om att det måste vidtas åtgärder på grund av de ekonomiskt krävande tiderna. Men att de ska sparas in så drastiskt i just skolsektorn, att 20 skolors elever i framtiden ska proppas in i åtta komplex, har jag svårt att förstå. Hur det går för språken är även det ett diskutabelt kapitel. Själv har jag inget konkret förslag till förbättring eller en satsning på någon annan front, men det är heller inte mitt jobb. Jag är en gymnasieelev med en syster och bekanta som kommer beröras av sparpaketet.

Jag ser framför mig en Haddombo vintern 2020, som plumsar iväg till bussen. Tvingar i sig centralkökssubstans på tio minuter, för att det faktiskt måste passa ihop med bussarna, och sedan sätter sig på den evinnerliga bussen igen. Ser den nedlagda skolan stå ensam på andra sidan vägen. Till detta tragiska öde hör eventuellt att busstransporten bekostas ur egen ficka.

För dem som tror på siffror och deras magi är detta kanske en oundviklig framtidsvision.

Nu har studentskrivningarna dragit igång här i skolan och det märks. Man kan inte röra sig fritt på alla utrymmen och man måste komma ihåg att påminna sig själv att vara snäppet tystare än man brukar för att visa hänsyn åt abiturienterna som sitter och gör sitt bästa borta i språkstudion. Jag måste säga att jag inte avundas dem alls, det måste vara tungt att fokusera på studentskrivningarna samtidigt som skolan löper på som vanligt på sidan om, för att inte tala om alla mellan- och slutprov de också är tvungna att skriva. Trots ett hektiskt schema verkar de ändå inte vara stressade och det tycker jag är imponerande! Själv skulle jag nog ha svårt att kunna koncentrera mig på allting samtidigt och utöver det ännu ha fritid. Sanningen att säga så skrämmer det faktum mig att det nästa år är jag som sitter där med pennan i handen och huvudet fyllt med osäkra tankar. För att beskriva känslan jag kommer ha är nog nervös rätt ord, det hela känns ju som en så stor grej, det är ju trots allt kunskaperna som sätts på prov.

När jag började gymnasiet för ett år sedan hade jag planer på att endast skriva fem ämnen; modersmål, finska, engelska, matematik och psykologi. Nu, ett år senare, är planerna helt annorlunda. Jag har kommit fram till att psykologi inte tilltalar mig och istället blivit intresserad av naturvetenskap, främst kemi, och känner att det är ett ämne jag vill satsa på. Fortsätter det i den här takten finns det en hel del ämnen till som jag gärna skulle kunna tänka mig att skriva. Ibland har jag funderat på att förlänga min gymnasietid till 3,5 år för att hinna skriva alla ämnen som intresserar mig. Jag skulle ha ordentligt med tid att förbereda mig och sedan bli en mycket bra student. Nu har jag dock lagt den tanken åt sidan och insett att man inte behöver skriva 10 ämnen för att vara en bra student. Det viktiga är att skriva ämnen man kan tänka sig ha stor nytta av i framtiden och ämnen som man tycker om. Sedan kan man ju inte heller göra bättre än sitt bästa hur mycket man än förbereder sig, det gäller att vara nöjd med det man kan åstadkomma och inte tänka på vad man kunde göra bättre. Tänk att det skulle ta ett år för mig att förstå det!

För att få en liten inblick i hur det känns för abiturienterna just nu har jag intervjuat Minna Sihvonen och Tessa Norrmark som båda redan haft sin hörförståelse i finska och engelska.

 Det första jag frågar dem är om de tycker det är stressigt att ha studentskrivningar samtidigt som de är tvugna att gå på sina lektioner och göra läxor, något dom båda är överens om att är en aning stressigt. Minna råkar olyckligtvis ha en rätt så full period och Tessa känner att hon inte riktigt hinner läsa på skrivningarna så mycket som hon skulle vilja.  Dom båda håller ändå med om att det är viktigt att prioritera sin fritid och stänga av allting som har med skolan att göra, annars händer det lätt att man stressar upp sig alldeles för mycket.  När jag frågar vilka ämnen de ska skriva är matematik (Tessa kort/Minna lång), modersmål, finska och engelska ämnen de båda planerat att skriva. Utöver det skriver Tessa också tyska och samhällslära medan Minna har valt att skriva hälsokunskap och antingen historia eller pyskologi, hon bollar fortfarande fram och tillbaks mellan de båda ämnena.
– Jag har gjort gamla studentprov, svarar Tessa på frågan hur hon har förberett sig inför höstens skrivningar.
Minna i sin tur känner sig skamsen när hon erkänner att hon inte förberett sig så bra som hon hade hoppats på.
– Jag  tror att jag litade för mycket på mig själv och gav mig själv många bortförklaringar till varför jag inte läste varje dag inför höstens skrivningar. Jag jobbade hela sommaren så det var jätte svårt att öppna t.ex finska boken när man kom hem på eftermiddagen. Nu när både engelska- och finska hörförståelsen är över kan jag pusta ut. Det värsta av höstens skrivningar är över!
När det gäller svårighetsgraden på studentskrivningarna hittills anser Tessa att det varken är svårare eller lättare än vad hon trodde det skulle vara. Hon har hela tiden varit förberedd på att det inte är så enkelt, men trots det blev hon lika chockad som Minna på tisdagens hörförståelse i engelska.
– Den var mycket svårare än de vi hade övat på och jag blev helt panikslagen redan från början, säger Minna.
När jag frågar dem vad de ska fortsätta med efter studentexamen säger Tessa att hon har en del planer men att de ännu är så osäkra att hon inte tycker det är värt att dela mig sig av dem. För Minnas del blir det troligtvis fortsatta studier i psykologi på Tampereen yliopisto, men det är absolut ingenting som är helt hundra.
Till sist bad jag dem båda att ge sitt allra bästa tips åt oss mellisar hur vi ska göra nästa år för att prestera så bra som möjligt i skrivningarna.
– Det lönar sig att det här året läsa ordentligt på alla kursprov, göra läxorna och följa med på lektionen för då är det mycket enklare att förbereda sig inför skrivningarna sen, säger Tessa och det märks att hon vet vad hon pratar om.
Minna tipsar om att det verkligen lönar sig att förbereda sig inför skrivningarna då de bara kommer en gång men vill ändå påminna om att vara realistisk.
– Det är bara 5% som får Laudatur så stressa inte upp dig onödigt, då blir man bara bitter väldigt lätt. Man ska alltid göra sitt bästa men känns det att man inte orkar läsa mera för dagen ska man sluta och fortsätta när man känner att man har tillräckligt med energi igen. Sedan kan man glatt gå och skriva sitt bästa i alla prov.

Nästa vecka är det dags för realprov och skriftliga prov i finska och engelska. Lycka till allihop!

Då laget startade från Lovisa på morgonen var varenda spelare överens om att Lovisa Gymnasium inte haft en lika stark öppningselva på flera år. Pojkarna hade rätt, och om bytesbänken varit lite bättre fylld hade det nog gått vägen. Att spela två femtiominutersmatcher utan någon paus emellan är nämligen tungt då man bara har en avbytare. Och det var nära att gå vägen med bara en på bänken.

I den första matchen visste vi att den rätta taktiken var att försvara och smälla in bollarna på motanfall. Fastän Helsinge var precis så starkt som man kunde förvänta sig så var försvaret urstakt. Även då Helsinge gjorde ett mål i början av den andra halvleken var det ingen panik, för vi hade våra chanser. Och med cirka 15 minuter kvar kom målet, då mittfältsvirtuosen Benjamin Kähärä satte hela förvaret på kaffe och säkert satte 1-1 i bortre hörnet. Allt gick enligt planen, och Lovisa var inte långt ifrån ett segermål med cirka tre minuter kvar. Sedan kom kallduschen: 2-1 med en halvminut kvar. Inga kommentarer behövs.

Den andra matchen började precis som planerat: bollkontroll och farliga lägen i motståndarändan. Målet fick man endå vänta på enda tills slutminuterna i första halvlek. Ett anfall som taget ur fotbollens instruktionsbok slutade i att skribenten själv fick lägga in bollen i mål från cirka 10 meter. Sedan kom motgångarna: försvarsmaestron Bille Sirén fick en försträcking med 20 minuter kvar av matchen, och bara 5 minuter senare åkte försvarets andra klippa, Wille Kinos ut för samma öde. Då de andra spelarna inte heller var helt pigga började bollarna hagla mot Lovisamålet. Det här kunde ju bara sluta på ett sätt; 1-1 efter en feldömd hörna, och 2-1 efter en kontroversiell situation med fingrar i ögat på en back.

Utan dehär sammanbrotten hade detta lag spelat slutspel i Jakobstad om någon vecka. Till all tur är innebandyturneringen på kommande, och då Lovisa Gymnasium har något av en gyllene generation i  rinken i år kommer inte grannskolorna att komma lika lätt undan den gången.

lagbild

Varierande glada pojkar.

 

Vidskeplighet?

01.09.2013 17.07 | Skriven av Linnea i Okategoriserade - (2 kommentarer)

I gårdagens Östra Nyland (ÖN 31.8.13) står det skrivet en hel del om spöken och vidskeplighet. I Gamla stan i Borgå har man fångat en kvinnlig skepnad på en bild, och fotografen påstår att ingen människa funnits framför kameran. Också på de gamla herrgårdarna här i trakten påstår man att det spökar, t.ex på Sjögård i Pernå säger man att man sett bl.a. den döda hushållerskans vålnad.

Det är svårt att bevisa såna här övernaturliga varelser. Jag menar, om någon skulle säga åt mig att den har sett ett spöke så skulle jag förmodligen börja skratta och gratulera för god fantasi. Men är man helt övertygad om att man sett ett spöke så får ingen en heller övertalad om att det inte finns spöken. För några år sedan gjorde jag misstaget att skratta åt en kompis som var starkt övertygad om att spöken finns. Hon ansåg mig säkert vara väldigt ovetande medan jag ansåg henne vara ytterst dum. I ÖN:s reportage beskrivs händelserna med spöken inblandade som väldigt verkliga. Men som utomstående läsare hittar jag en logisk förklaring i de flesta fallen. Men som jag antytt tidigare, så skulle jag själv behöva se något övernaturligt för att tro på det.

Som icke vidskeplig undrar jag vilka känslor och tankar som rör sig i huvudet på andra personer som är vidskepliga. Skräms man vid tanken på andarna eller det en mysig känsla att ha ett spöke i huset? Är det elaksinnade eller snälla spöken som du har fått bekanta dig med? Kan spöken skada en?

Jag själv anser att spöken bara finns inne i huvudet på människor, men jag klandrar inte dem som tror på det övernaturliga då de säkert har en orsak till att göra det.

                                                                                                                     //Linnea

(bild: http://madonnans.wordpress.com/2011/11/01/spoken-finns-de/spoket-laban/)