Lovisa Gymnasium

Här bloggar fyra elever och en lärare om vardagen i ett litet gymnasium utanför Ring III.
Header

Den Nya Läraren

29.01.2014 05.04 | Skriven av Christina Mickos i Okategoriserade - (en kommentar)

Panta rei – det kan man tänka sig som väldigt betäcknande för den tid vi lever i idag. Inget verkar beständigt och vi ska hela tiden vara beredda att utvecklas och ta för oss i en föränderlig värld där mycket, ibland verkligen bokstavligen, verkar flyta.

Också Läraren förändras. Eller borde göra det åtminstone. Bort, bort med katederundervisning som inte inspirerar och pappersläromedel som snabbt föråldras och är dyra att uppdatera. Bort, bort med gammalmodiga skolämnen och in med nya fina integrerade helheter. Hur ska vi klara det här då? Vi är ju bra på det vi kan, liksom…

Den Nya Läraren måste vara prototypen på framtidens människa. En Homo Cognita som bejakar det underbara i att ständigt lära sig nytt och utvecklas. Som ser förändring som en möjlighet, stagnationen som ett hot. Som hurrar av glädje när eleverna lyfter sig själva över den nivå de tror är deras egen och växer som människor. Som själv inget hellre vill än att lära sig nya saker och som genom reflektion ständigt utvecklas till en bättre pedagog. Som fungerar i gruppen som en moderator och facilitator och expert.

För att kunna ta emot något nytt, måste man vara beredd att släpp något annat om händerna redan är fulla. Den Nya Läraren behöver tid för att kunna utveckla sig själv så att hen kan fungera som en facilitator för andras utveckling. Den tiden ska vara arbetstid, naturligtvis. Det är en del av yrket att utvecklas, om man är Den Nya Läraren. Hen klarar sig inte bara med gammal allmänbildning och specifika ämneskunskaper utan behöver ständigt nya erfarenheter och inspiration för att kunna lyfta undervisningen till sådana sfärer att eleven lyfter. Jag tror Den Nya Läraren kommer att undervisa mindre och utvecklas mera. Jag tror Den Nya Läraren redan är här. Hen har bara famnen full av allt möjligt annat ännu.

”Det kan inte vara vinter om inte solen skiner.”

Det delade en klasskamrat med sig häromdagen. Den grådaskiga verklighet vi firade jul och nyår i hörde därmed till hösten.

Alltså önskas en trevlig start på det nya året och inte minst på vintern!

Och vilken vinter vi fått sedan. Det riktigt glittrar av kyla medan månskenet bländar i kvällsmörkret. Människokroppen uppvisar för första gången ett produktionsfel: När det blir riktigt kallt vattnas ögonen – som sedan fryser fast i ögonfransarna. Det är någonting exceptionellt över arktiska förhållanden.

Medan jag älskar att utomhus, långa stunder, förundra mig över om det är Jupiter man de senaste dagarna sett invid solen, finns det de som muttrar vid öppna spisen. De som längtar efter gassande sol, glass, ett kallt glas saft i hängmattan, den där sagolika Onneli ja Anneli –atmosfären. De räknar dagar. X antal dagar måste jag uthärda tills skolan slutar. Y antal dagar så blir jag hemförlovad. Z antal dagar så börjar jag löpträna. På allvar.

Tänk om dessa människor skulle ta sig ut den där bitande kalla torsdagkvällen och ta en titt uppåt. Sänka huvudet och tänka. Eventuellt lockas att titta en gång till.

För det är lätt hänt att man rusar förbi alla juveler när man har så bråttom bort hela tiden.

Jag var fem före att missa en givande diskussion med skolans fransklärare i dag.  Jag gjorde det inte. Vår trogna Klixmaskin fick nämligen fnatt och gav blanka fan i svartvinbärsdrycken jag hade betalat för. Den valde att väcka mig med rykande het vätska i stället.

Jag hade inget nyårslöfte när 2014 körde igång. Det hade eventuellt varit något i stil med att ta bättre vara på stunden, carpe diem och allt det där. Men jag får väl vänta till nästa nyår med det.

Om man inte har bråttom till ett möte eller sommaren, hittar man en spännande figur på detta vintriga fotografi.

Om man inte har bråttom till ett möte eller sommaren, hittar man en spännande figur på detta vintriga fotografi.