Lovisa Gymnasium

Här bloggar fyra elever och en lärare om vardagen i ett litet gymnasium utanför Ring III.
Header

Julen närmar sig, det har säkert inte undgått någon. Så fort alla helgon och farsdagen var överstökade började julannonser och julmusik hitta ut ur sina gömmor. Julen är en fridfull, mysig familjehögtid, men jag tycker att julen har expanderat under de senaste åren. Det är frågan om konsumtion för hela slanten, det känns som om man lagt julens riktiga betydelse på andra plats, och att man satsar mer på de materiella gåvorna.

Jag och mina vänner har kommit överens om att inte köpa julklappar åt varandra, eftersom det känns onödigt. Istället går vi på julkaffe tillsammans och på så sätt ger vi en gåva i form av umgänge åt varandra. Om alla skulle t.ex. köpa konfektaskar åt varandra så skulle det resultera i att alla har mer konfekt än vad de orkar äta. Visst är det tanken som räknas, men det är inte heller fel att tänka praktiskt.

Det som jag gillar allra minst är när folk köper julklappar åt en bara för att ge någonting. Det kan vara en konfektask, en julblomma eller en flaska vin men det är i alla fall en gåva. Varför inte bara önska ”god jul” och påkosta sig ett leende eller eventuellt en julkram. Den julkapp jag själv uppskattar mest är ett par yllesockor. Varje år stickar julgumman åt mig ett par sockor, där hennes kärlek och julglädje finns instickat tillsammans med det färggranna garnet.

Men då någon ger en fin julklapp åt en, då känner man sig smått tvingad till att ge någonting tillbaka. Då ligger ju den där konfektasken nära till hands, men visst är den ju tråkig. Min familj har ett antal gånger gett en Annorlunda Gåva åt bekanta som redan har allt. En Annorlunda gåva  går ut på att köpa en matportion, en ko, en get et.c. åt familjer i u-länder, och det här kan man göra t.ex  via kyrkans utlandshjälp, eller via Worldvision. Då man beställer kan man printa ut ett fint julkort där det står vart pengarna gått. Med en sådan här present ger man inte bara julglädje åt den bekanta som ska få presenten, man ger det även åt någon familj i nöd. Tillika köper man sig själv ett gott samvete.

Den riktiga julglädjen sprids inte genom materiella gåvor och köpt glädje, utan den sprids genom riktig glädje. Att man leende sjunger en julsång för sina far- och morföräldrar är garanterat mer uppskattat än att man använder sina egna fickpengar till något som de ändå kan köpa själva om de vill. Eller ett presentkort som erbjuder egna tjänster i form av städning, besök i matbutiken et.c. är säkerligen mycket uppskattat! Ett leende är mer värt än en gåva, de är gratis, man kan ge dem åt vem som helst, de tar aldrig slut och de sprids lätt- ett leende är den bästa julgåvan.

Stressa inte över julkappar, ät pepparkaksdeg och choklad tills ni spricker och njut av friden som kommer tillsammans med julen! Julkramar åt Er alla!

Lovisakillarna hann knappt in i rinken före motståndet från Brändö började daska in bollar. En efter en smög sig anfallarna in bakom försvaret och orsakade ovisshet medan målvakten André Lönnfors stod pall.

Det här var inte vad den ”gyllene generationen” av innebandyspelare vid Lovisa Gymnasium hade räknat med. Inför skolturneringen hade gänget haft högt uppskruvade förväntningar, allt sedan man kasserade bittra förluster i fotbollsturneringen tidigare i höst. I torsdags fick man chans till revansch.

Tränarduon Mikael Nordenswan och Stefan Brusas, bägge två ordinarie i Tors organisation, personifierade de massiva skadeavbräck som Lovisalaget led av. De fick i stället bidra med taktiska anvisningar, men hade en otacksam uppgift i att försöka pyssla ihop ett samspelt lag under bussresan till Kvarnbäcken.

Tröga inledningar Lovisalagets fall

Tre minuter in i matchen såg det inte ljust ut. Grava markeringsfel i defensiven, kombinerat med brist på rutin och teknik, blev ödesdigra. Det återspeglade sig trots allt inte i spelarnas lynne. Än en gång visade Lovisalaget schyst sportsmannaanda och tuffa tag i varenda närkamp, en ettrighet som onekligen bar frukt. Det går även inte att frångå det att backparen långa stunder läckte som ett såll, men kedjorna höll samman på ett föredömligt sätt.

Ingen deppade efter 9-3-förlusten mot ett betydligt starkare Brändö. Eventuellt hade det att göra med det faktum, att förhandsfavoriten Borgå Gymnasium stod för motståndet i den därpå följande matchen – på fräscha ben dessutom – och att det återigen luktade storstryk långa vägar. Eller så stämmer det som påståtts tidigare: Att vi helt enkelt har en enastående attityd.

Mycket väl hette det åka av direkt. Dieselmotorn vid namn Lovisa Gymnasium var uppenbarligen inte som skarpast i matchinledningen. Man fick tacka den mest effektiva poängplockaren Benjamin Kähärä, som redan mot Brändö varit det främsta offensiva vapnet, för att laget hängde med i målkalaset.

Gulnäbbar på hugget

Samtidigt hävdade sig nyinvigda gulnäbbar ypperligt i den fysiskt tuffa konkurrensen. Jonathan Flincks långskott vållade problem för motståndarnas målvakt och belöningen kom i andra perioden, då Flinck på en långpassning av undertecknad satte bollen i nät köksvägen. Oscar Arnkil slet i båda ändorna, medan en av de få abiturienterna, Wilhelm Kinos, charmade publiken med en förnedrande fint.

Som bekant är innebandy en lagsport och de individuella glansnumren räckte inte till i längden. Borgå Gymnasium, anfört av en briljant back, passade isär Lovisaförsvaret, vars svagheter förtydligades då Sami Leppälä (felaktigt) blivit utvisad. Anfallarna pressade för högt i banan, vilket skapade ytor för diagonalpassningar. I sådana fall kan bollen endast återfinnas i det egna målet.

Slutresultaten 3-9 och 3-9 till trots hade man hedern i behåll, och en vetskap om att det här lagets stomme ännu hör av sig, starkare än någonsin.

Anton Lassas ledde sin trupp med karisma, men motståndet var onekligen övermäktigt.