Den som slagit upp någon av lokaltidningarna sedan i fredags har högst troligen stött på en och annan deprimerande siffra. 20 ska bli åtta fram till 2020. Hundratusentals euro ska sparas in på olika områden, det talas om sparpaket, och vi vet: Det var hit vi var på väg, nu kom nådastöten.

Jag hade själv turen att växa upp i vad som i nuläget bör kallas Lovisa centrum, i Generalshagens skola som bestod av elever från Lovisa centrum. Valkombor hade sin kvarterskola, Haddomborna sin motsvarighet. Had dom int i Haddom så har dom i Hardom, sades det. Att dom har i Hardom är sedan mannaminne en ren och skär lögn, medan Haddom nog, sakta men ytterst säkert, går ”hade” till mötes.

Personligen hade jag inte haft något emot att vistas i samma skola som elever från byarna. Något jag däremot strängt fördömer är att skolor läggs ned samtidigt som det dras in på skolskjutsarna, vilket ter sig rent paradoxalt.

Det råder inget tvivel om att det måste vidtas åtgärder på grund av de ekonomiskt krävande tiderna. Men att de ska sparas in så drastiskt i just skolsektorn, att 20 skolors elever i framtiden ska proppas in i åtta komplex, har jag svårt att förstå. Hur det går för språken är även det ett diskutabelt kapitel. Själv har jag inget konkret förslag till förbättring eller en satsning på någon annan front, men det är heller inte mitt jobb. Jag är en gymnasieelev med en syster och bekanta som kommer beröras av sparpaketet.

Jag ser framför mig en Haddombo vintern 2020, som plumsar iväg till bussen. Tvingar i sig centralkökssubstans på tio minuter, för att det faktiskt måste passa ihop med bussarna, och sedan sätter sig på den evinnerliga bussen igen. Ser den nedlagda skolan stå ensam på andra sidan vägen. Till detta tragiska öde hör eventuellt att busstransporten bekostas ur egen ficka.

För dem som tror på siffror och deras magi är detta kanske en oundviklig framtidsvision.