I gårdagens Östra Nyland (ÖN 31.8.13) står det skrivet en hel del om spöken och vidskeplighet. I Gamla stan i Borgå har man fångat en kvinnlig skepnad på en bild, och fotografen påstår att ingen människa funnits framför kameran. Också på de gamla herrgårdarna här i trakten påstår man att det spökar, t.ex på Sjögård i Pernå säger man att man sett bl.a. den döda hushållerskans vålnad.

Det är svårt att bevisa såna här övernaturliga varelser. Jag menar, om någon skulle säga åt mig att den har sett ett spöke så skulle jag förmodligen börja skratta och gratulera för god fantasi. Men är man helt övertygad om att man sett ett spöke så får ingen en heller övertalad om att det inte finns spöken. För några år sedan gjorde jag misstaget att skratta åt en kompis som var starkt övertygad om att spöken finns. Hon ansåg mig säkert vara väldigt ovetande medan jag ansåg henne vara ytterst dum. I ÖN:s reportage beskrivs händelserna med spöken inblandade som väldigt verkliga. Men som utomstående läsare hittar jag en logisk förklaring i de flesta fallen. Men som jag antytt tidigare, så skulle jag själv behöva se något övernaturligt för att tro på det.

Som icke vidskeplig undrar jag vilka känslor och tankar som rör sig i huvudet på andra personer som är vidskepliga. Skräms man vid tanken på andarna eller det en mysig känsla att ha ett spöke i huset? Är det elaksinnade eller snälla spöken som du har fått bekanta dig med? Kan spöken skada en?

Jag själv anser att spöken bara finns inne i huvudet på människor, men jag klandrar inte dem som tror på det övernaturliga då de säkert har en orsak till att göra det.

                                                                                                                     //Linnea

(bild: http://madonnans.wordpress.com/2011/11/01/spoken-finns-de/spoket-laban/)