Lovisa Gymnasium

Här bloggar fyra elever och en lärare om vardagen i ett litet gymnasium utanför Ring III.
Header

Plötsligt en onsdageftermiddag år 2014 sitter en gymnasieelev i skolbänken och grubblar över härskartekniker.

På tal om August Strindbergs manschauvinistiska teser och den stundande internationella kvinnodagen ter sig nihilism som en förhärligande utopi. Visst vore en total befrielse från allt som heter status och förutbestämd hackordning en lättnad i dagens samhälle. Det överraskar förhoppningsvis ingen att människor sedan urminnes tider varit lika värda på pappret, men att djungelns lagar består i praktiken.

Nopeat syövät hitaat. It´s a man´s world. Den som med i leken går, den får leken tåla. Det finns till och med idiomatiska uttryck som bekräftar mobbiga ställningstaganden.

På Krimhalvön har stiltje rått en längre tid. Den senaste nämnvärda beväpnade konflikten ägde nämligen rum i samband med att ryssarnas expansionsanspråk stötte på patrull à la allierade. Det här alltså på 1800-talet då diplomati inte stod högt i kurs.

Drygt hundrafemtio år senare går det ryska överhuset självmant på samma mina. Folket väljer på mer eller mindre demokratisk väg en president som till sin retorik uppvisar likheter med Reinard Räv – antagonisten i pinfärska Bamse och tjuvstaden. Härskaren försöker förnuftsvidrigt konvertera ett folk till sin egen regim, i löfte om lycka och välfärd, och framför allt genom att hävda att det nuvarande styret oundvikligen leder till fördärvet. Måhända att de undantagsvis moraliska Knocke, Smocke och sjörövarna bytts ut mot krimtatarer, men manusförfattarna för Bamse har slagit huvudet på spiken på ett känsligt ställe.

Trots att Putin ytterst sällan vädjar till det rationellt tänkande i sina utspel, utan snarare rider på sin auktoritet, har Strindberg och den ryska presidenten förbryllande mycket gemensamt. Paralleller kan dras mellan Strindbergs hallucinationer och Putins förvrängda verklighetsuppfattning. Bägge torde de hålla med om att kvinnornas fötter är mindre än männens av en begrundad anledning: Att fruntimren ska kunna stå närmare spisen.

Vinden vände, som så ofta, det hördes ilskna röster på feministfronten, anförda av Minna Canth. Den internationella mansdagen lyser med sin frånvaro, men det betyder ingalunda att genusforskningen, och den vita mannens dominans i all synnerhet, vore ett färdigbehandlat ämne. Tvärtom.

Fotnot: Lovisa Gymnasiums elevkårsstyrelse uttrycker inkommande lördag sin avsky gentemot kvinnoförtryck genom att hedra den internationella kvinnodagen med kvinnodagsfest.

Vädertankar & Kursval

27 februari, 2014 02:28 | Skriven av Elin i Okategoriserade - (En kommentar)

I mitt senaste inlägg skrev jag om 5 saker som jag skulle få gjort under jullovet och konstigt nog fick jag gjort allting förut den första punkten, hoppa på skidorna och skida, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på den dåliga vintern som varit. Jag och mina kompisar har pratat en del om det här och häromdagen växlade jag även några ord med modersmålsläraren. Att den minst sagt konstiga vintern påverkar vårt humör håller vi alla med om, jag menar klart man blir lite snurrig när det kommer snö först efter jullovet och nästan smälter bort helt innan det knappt hunnit bli mars. Jag minns att jag var så bitter på julafton då jag inte hade någon som helst julstämning då marken var alldeles grå, och nu känner jag mig lat och slö då min hjärna sakta men säkert redan skulle vilja förbereda sig för sommarlov då det brukar bli dags för det strax efter att den sista snön smält bort. Så är det ju inte alls detta år då allting är upp och ner. Tänk hur stor påverkan vädret kan ha! Jag hoppas verkligen på att min studiemotivation återvänder inom kort annars kommer de resterande fyra månaderna att bli riktigt tunga.

Så småningom börjar det även bli dags att välja kurser inför nästa år och bara det är ju ett stort projekt som kommer att ligga o gnaga i mig ända tills det är gjort. Som mellis behöver jag välja minst 15 kurser vilket kan verka lite till skillnad från 30 som jag de två senaste år har varit tvungen att välja, men efter att ha ögnat igenom beskrivningen på alla kursers innehåll har jag bara hittat 10 kurser som jag skulle kunna tänka mig att gå varav hälften är obligatoriska, så jag måste välja till något ämne som inte intresserar mig.  Just nu ligger valet mellan fördjupad historia eller psykologi. Två ämnen jag  inte är så värst intresserad av men eftersom jag har gett mig f*n på att bli student så det är bara att ta tjuren vid hornen och kämpa på ända in i det sista även om det betyder att jag måste gå en massa tråkiga kurser. Vem vet, jag kanske har stor nytta av att veta vem som deltog i OS 776 f.Kr. eller förstå drömmar fastän det inte känns så viktigt just nu. Man ska aldrig säga aldrig!

Äldst i huset

16 februari, 2014 04:48 | Skriven av antonlassas i Okategoriserade - (2 kommentarer)

Då årets abiturienter tackat för sig i och med bänkskuddardagen på torsdagen var Lovisa Gymnasiums mellisar nu officiellt äldst i skolan. Fredagen var De Gamlas dag, vilket betydde fullt program från morgon till morgonnatt för både LG:s och Myllyharjun lukios andraårsstuderande, eftersom skolorna enligt tradition dansade tillsammans. Flickorna hade storsatsat på klänningar och håruppsättningar, medan pojkarna gjorde sitt bästa iklädda diverse farbröders och småkusiners frackar. Dagen bestod av fyra dansföreställningar, en gemensam middag, fotografering, och efterfest. Jag börjar inte gå igenom dagens alla detaljer , utan bjuder istället på bilder tagna av Karolina Lindfors.

Trots att de flesta av oss som dansade led av sjuka ben och andra lindriga trötthetssymptom på lördagen, är vi nog alla överens om att fredagen blev ett minne för livet.

Märtha Vesterback, elevhandledare och dansguru, avtackades av eleverna efter kvällsföreställningen.

 

Te recuerdo España

6 februari, 2014 08:32 | Skriven av Linnea i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Te recuerdo España)

Ett år har gått sedan jag lämnade Finland för att spendera tre månader i Spanien. Det är en tid som jag kommer att minnas för resten av livet.

Jag togs varmt emot av min värdfamilj, av deras släkt och vänner. Det tog mig två veckor att komma över chocken av att vara i ett främmande land med en främmande kultur, med ett främmande språk och med nya människor. Till chocken hörde att jag inte kunde prata något språk ordentligt, och jag visste inte riktigt vad som hände runt omkring mig. Då man kommer till ett nytt land börjar man om från noll och man ger andra ett intryck av att man är dum då man är ny och inte förstår någonting.

Jag förstod någorlunda bra spanska redan efter en månad. Mina skolkamrater visade att de verkligen brydde sig om mig. Men jag kände mig tillika som ett litet barn som inte klarade sig själv. I takt med att jag lärde mig mer spanska och lärde mig spanjorernas seder och vanor så började jag också känna mig mer självständig.

De första skillnaderna som jag märkte mellan kulturerna var t.ex att TV:n alltid var påslagen då vi åt. De åt sin mat med gaffeln i högra handen och med brödet i vänstra, medan jag åt min så som jag anser att hör till gott bordsskick. Jag tyckte att deras sätt att äta var  dåligt bordsskick, men vem vet, kanske de trodde att jag kinkade med maten

Min utbytesperiod kan förlikas med ett isberg. Hemma i Finland såg jag isberget på långt håll, då jag anlände stod jag på toppen av isberget, och mot slutet av min utbytesperiod så kunde jag dess dimensioner.

De var svårt att ta farväl av alla och komma hem till Finland igen. Jag påminde mig själv hela tiden om att det var inte ett ”adios” utan ett ”hasta luego”, men det hjälpte föga. Jag var på dåligt humör när jag kom hem, jag var trött och jag ville vara för mig själv. Jag skulle helst bara ha åkt tillbaka. Varför kände jag inte så här då jag kom till Spanien, efter att ha sagt farväl åt alla här?  Min teori är att jag visste att jag skulle få se dem på nytt, och att chocken av allt det nya höll tankarna borta.

Världen kändes som en mycket mindre plats efter att jag kommit hem. Jag utvecklades mycket under min utbytesperiod, lärde mig att ta mer ansvar och att klara mig själv. Jag fick insikt i andra kulturer, men tillika observerade jag och ifrågasatte våra egna finländska vanor. Att vara utbyteselev vidgade verkligen mina vyer. Jag rekommenderar andra att åka som utbyteselev om bara möjlighet finns.

 

 

 

Den Nya Läraren

29 januari, 2014 05:04 | Skriven av Christina Mickos i Okategoriserade - (En kommentar)

Panta rei – det kan man tänka sig som väldigt betäcknande för den tid vi lever i idag. Inget verkar beständigt och vi ska hela tiden vara beredda att utvecklas och ta för oss i en föränderlig värld där mycket, ibland verkligen bokstavligen, verkar flyta.

Också Läraren förändras. Eller borde göra det åtminstone. Bort, bort med katederundervisning som inte inspirerar och pappersläromedel som snabbt föråldras och är dyra att uppdatera. Bort, bort med gammalmodiga skolämnen och in med nya fina integrerade helheter. Hur ska vi klara det här då? Vi är ju bra på det vi kan, liksom…

Den Nya Läraren måste vara prototypen på framtidens människa. En Homo Cognita som bejakar det underbara i att ständigt lära sig nytt och utvecklas. Som ser förändring som en möjlighet, stagnationen som ett hot. Som hurrar av glädje när eleverna lyfter sig själva över den nivå de tror är deras egen och växer som människor. Som själv inget hellre vill än att lära sig nya saker och som genom reflektion ständigt utvecklas till en bättre pedagog. Som fungerar i gruppen som en moderator och facilitator och expert.

För att kunna ta emot något nytt, måste man vara beredd att släpp något annat om händerna redan är fulla. Den Nya Läraren behöver tid för att kunna utveckla sig själv så att hen kan fungera som en facilitator för andras utveckling. Den tiden ska vara arbetstid, naturligtvis. Det är en del av yrket att utvecklas, om man är Den Nya Läraren. Hen klarar sig inte bara med gammal allmänbildning och specifika ämneskunskaper utan behöver ständigt nya erfarenheter och inspiration för att kunna lyfta undervisningen till sådana sfärer att eleven lyfter. Jag tror Den Nya Läraren kommer att undervisa mindre och utvecklas mera. Jag tror Den Nya Läraren redan är här. Hen har bara famnen full av allt möjligt annat ännu.

”Det kan inte vara vinter om inte solen skiner.”

Det delade en klasskamrat med sig häromdagen. Den grådaskiga verklighet vi firade jul och nyår i hörde därmed till hösten.

Alltså önskas en trevlig start på det nya året och inte minst på vintern!

Och vilken vinter vi fått sedan. Det riktigt glittrar av kyla medan månskenet bländar i kvällsmörkret. Människokroppen uppvisar för första gången ett produktionsfel: När det blir riktigt kallt vattnas ögonen – som sedan fryser fast i ögonfransarna. Det är någonting exceptionellt över arktiska förhållanden.

Medan jag älskar att utomhus, långa stunder, förundra mig över om det är Jupiter man de senaste dagarna sett invid solen, finns det de som muttrar vid öppna spisen. De som längtar efter gassande sol, glass, ett kallt glas saft i hängmattan, den där sagolika Onneli ja Anneli –atmosfären. De räknar dagar. X antal dagar måste jag uthärda tills skolan slutar. Y antal dagar så blir jag hemförlovad. Z antal dagar så börjar jag löpträna. På allvar.

Tänk om dessa människor skulle ta sig ut den där bitande kalla torsdagkvällen och ta en titt uppåt. Sänka huvudet och tänka. Eventuellt lockas att titta en gång till.

För det är lätt hänt att man rusar förbi alla juveler när man har så bråttom bort hela tiden.

Jag var fem före att missa en givande diskussion med skolans fransklärare i dag.  Jag gjorde det inte. Vår trogna Klixmaskin fick nämligen fnatt och gav blanka fan i svartvinbärsdrycken jag hade betalat för. Den valde att väcka mig med rykande het vätska i stället.

Jag hade inget nyårslöfte när 2014 körde igång. Det hade eventuellt varit något i stil med att ta bättre vara på stunden, carpe diem och allt det där. Men jag får väl vänta till nästa nyår med det.

Om man inte har bråttom till ett möte eller sommaren, hittar man en spännande figur på detta vintriga fotografi.

Om man inte har bråttom till ett möte eller sommaren, hittar man en spännande figur på detta vintriga fotografi.

Julstämning

15 december, 2013 01:05 | Skriven av antonlassas i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Julstämning)

Bara en bråd vecka kvar innan jullovet börjar! Under den veckan skall vi i elevkårens styrelse ordna stjärngosseval, ordna en julfest, samt planera ett väldigt modernt programnummer för julfesten.

Mitt i den klassiska julstressen kan man dock konstatera att julstämningen har nått Lovisa gymnasium. I mitten av förra veckan fick vi in vår julgran, som några abiturienter och Christina sedan klädde. Ytterst mysigt att komma in från mörkret på morgonen och se detta majestätiska barrträd stå i aulan!

På fredagen uppträdde högstadiets lucia och hennes följe i musiksalen, vilket följdes av glögg och pepparkakor i aulan (tillsammans med den ståtliga granen). Ifall någon inte riktigt hittat julfeelingen före det, så hittades den nog senast på fredagen.

God jul och gott nytt år åt alla läsare!

Glada julgransklädare

1. Hoppa på skidorna och skida.
Jag har verkligen aldrig gillat att skida, det är ju så himla tungt att staka sig framåt, men denna vinter ska jag stå på skidor o ta mig framåt hur tungt det än är. Hjälps inget annat får jag väl tvinga mig själv!

2. Köpa julklappar.
Är det bara jag som tycker det är otroligt svårt att köpa julklappar åt familjemedlemmarna, för att inte tala om kompisarna? Varje jul tänker jag upp och ner och bak och fram och det har hänt att jag inte haft alla julklappar köpta ännu den 23:de. I år ska jag inte låta det gå så långt. Jag ska försöka ha alla klappar köpta och inslagna senast den 20:de.

3. Träffa minst en vän.
Jag är väldigt dålig på att hålla kontakten med kompisarna under loven så det ska jag försöka ändra på under detta lov. Att träffa minst en vän, o umgås en hel dag, är målet!

4. Planera för 2014.
Jag gillar att skriva listor över vad jag ska göra och gör det rätt så ofta. Dock finns det personer i min närhet som tycker att jag ska sluta planera allting o istället ta allting mera som det kommer, men det vill jag inte! Jag vill ha saker o ting planerade både i huvudet och i kalendern.

5. Läsa en bok.
Ända sedan jag började gymnasiet har jag blivit mycket sämre på att läsa böcker. Kunskapen har ju såklart inte försvunnit nånstans, utan snarare motivationen. Därför har jag bestämt mig för att utnyttja den lediga tiden under jullovet till att läsa minst en bok.

Det ska minst sagt bli intressant att se hur många av dessa saker jag gjort innan jullovet är slut. Jag tror själv väldigt starkt på att jag kommer utföra alla punkter, men man kan ju aldrig vara helt säker. Har ni något ni ska göra under jullovet, som ni kanske annars inte får gjort?

Bild från weheartit.com

Ett leende är den bästa gåvan

21 november, 2013 08:32 | Skriven av Linnea i Okategoriserade - (2 kommentarer)

Julen närmar sig, det har säkert inte undgått någon. Så fort alla helgon och farsdagen var överstökade började julannonser och julmusik hitta ut ur sina gömmor. Julen är en fridfull, mysig familjehögtid, men jag tycker att julen har expanderat under de senaste åren. Det är frågan om konsumtion för hela slanten, det känns som om man lagt julens riktiga betydelse på andra plats, och att man satsar mer på de materiella gåvorna.

Jag och mina vänner har kommit överens om att inte köpa julklappar åt varandra, eftersom det känns onödigt. Istället går vi på julkaffe tillsammans och på så sätt ger vi en gåva i form av umgänge åt varandra. Om alla skulle t.ex. köpa konfektaskar åt varandra så skulle det resultera i att alla har mer konfekt än vad de orkar äta. Visst är det tanken som räknas, men det är inte heller fel att tänka praktiskt.

Det som jag gillar allra minst är när folk köper julklappar åt en bara för att ge någonting. Det kan vara en konfektask, en julblomma eller en flaska vin men det är i alla fall en gåva. Varför inte bara önska ”god jul” och påkosta sig ett leende eller eventuellt en julkram. Den julkapp jag själv uppskattar mest är ett par yllesockor. Varje år stickar julgumman åt mig ett par sockor, där hennes kärlek och julglädje finns instickat tillsammans med det färggranna garnet.

Men då någon ger en fin julklapp åt en, då känner man sig smått tvingad till att ge någonting tillbaka. Då ligger ju den där konfektasken nära till hands, men visst är den ju tråkig. Min familj har ett antal gånger gett en Annorlunda Gåva åt bekanta som redan har allt. En Annorlunda gåva  går ut på att köpa en matportion, en ko, en get et.c. åt familjer i u-länder, och det här kan man göra t.ex  via kyrkans utlandshjälp, eller via Worldvision. Då man beställer kan man printa ut ett fint julkort där det står vart pengarna gått. Med en sådan här present ger man inte bara julglädje åt den bekanta som ska få presenten, man ger det även åt någon familj i nöd. Tillika köper man sig själv ett gott samvete.

Den riktiga julglädjen sprids inte genom materiella gåvor och köpt glädje, utan den sprids genom riktig glädje. Att man leende sjunger en julsång för sina far- och morföräldrar är garanterat mer uppskattat än att man använder sina egna fickpengar till något som de ändå kan köpa själva om de vill. Eller ett presentkort som erbjuder egna tjänster i form av städning, besök i matbutiken et.c. är säkerligen mycket uppskattat! Ett leende är mer värt än en gåva, de är gratis, man kan ge dem åt vem som helst, de tar aldrig slut och de sprids lätt- ett leende är den bästa julgåvan.

Stressa inte över julkappar, ät pepparkaksdeg och choklad tills ni spricker och njut av friden som kommer tillsammans med julen! Julkramar åt Er alla!

Lovisakillarna hann knappt in i rinken före motståndet från Brändö började daska in bollar. En efter en smög sig anfallarna in bakom försvaret och orsakade ovisshet medan målvakten André Lönnfors stod pall.

Det här var inte vad den ”gyllene generationen” av innebandyspelare vid Lovisa Gymnasium hade räknat med. Inför skolturneringen hade gänget haft högt uppskruvade förväntningar, allt sedan man kasserade bittra förluster i fotbollsturneringen tidigare i höst. I torsdags fick man chans till revansch.

Tränarduon Mikael Nordenswan och Stefan Brusas, bägge två ordinarie i Tors organisation, personifierade de massiva skadeavbräck som Lovisalaget led av. De fick i stället bidra med taktiska anvisningar, men hade en otacksam uppgift i att försöka pyssla ihop ett samspelt lag under bussresan till Kvarnbäcken.

Tröga inledningar Lovisalagets fall

Tre minuter in i matchen såg det inte ljust ut. Grava markeringsfel i defensiven, kombinerat med brist på rutin och teknik, blev ödesdigra. Det återspeglade sig trots allt inte i spelarnas lynne. Än en gång visade Lovisalaget schyst sportsmannaanda och tuffa tag i varenda närkamp, en ettrighet som onekligen bar frukt. Det går även inte att frångå det att backparen långa stunder läckte som ett såll, men kedjorna höll samman på ett föredömligt sätt.

Ingen deppade efter 9-3-förlusten mot ett betydligt starkare Brändö. Eventuellt hade det att göra med det faktum, att förhandsfavoriten Borgå Gymnasium stod för motståndet i den därpå följande matchen – på fräscha ben dessutom – och att det återigen luktade storstryk långa vägar. Eller så stämmer det som påståtts tidigare: Att vi helt enkelt har en enastående attityd.

Mycket väl hette det åka av direkt. Dieselmotorn vid namn Lovisa Gymnasium var uppenbarligen inte som skarpast i matchinledningen. Man fick tacka den mest effektiva poängplockaren Benjamin Kähärä, som redan mot Brändö varit det främsta offensiva vapnet, för att laget hängde med i målkalaset.

Gulnäbbar på hugget

Samtidigt hävdade sig nyinvigda gulnäbbar ypperligt i den fysiskt tuffa konkurrensen. Jonathan Flincks långskott vållade problem för motståndarnas målvakt och belöningen kom i andra perioden, då Flinck på en långpassning av undertecknad satte bollen i nät köksvägen. Oscar Arnkil slet i båda ändorna, medan en av de få abiturienterna, Wilhelm Kinos, charmade publiken med en förnedrande fint.

Som bekant är innebandy en lagsport och de individuella glansnumren räckte inte till i längden. Borgå Gymnasium, anfört av en briljant back, passade isär Lovisaförsvaret, vars svagheter förtydligades då Sami Leppälä (felaktigt) blivit utvisad. Anfallarna pressade för högt i banan, vilket skapade ytor för diagonalpassningar. I sådana fall kan bollen endast återfinnas i det egna målet.

Slutresultaten 3-9 och 3-9 till trots hade man hedern i behåll, och en vetskap om att det här lagets stomme ännu hör av sig, starkare än någonsin.

Anton Lassas ledde sin trupp med karisma, men motståndet var onekligen övermäktigt.