Ett år har gått sedan jag lämnade Finland för att spendera tre månader i Spanien. Det är en tid som jag kommer att minnas för resten av livet.
Jag togs varmt emot av min värdfamilj, av deras släkt och vänner. Det tog mig två veckor att komma över chocken av att vara i ett främmande land med en främmande kultur, med ett främmande språk och med nya människor. Till chocken hörde att jag inte kunde prata något språk ordentligt, och jag visste inte riktigt vad som hände runt omkring mig. Då man kommer till ett nytt land börjar man om från noll och man ger andra ett intryck av att man är dum då man är ny och inte förstår någonting.
Jag förstod någorlunda bra spanska redan efter en månad. Mina skolkamrater visade att de verkligen brydde sig om mig. Men jag kände mig tillika som ett litet barn som inte klarade sig själv. I takt med att jag lärde mig mer spanska och lärde mig spanjorernas seder och vanor så började jag också känna mig mer självständig.
De första skillnaderna som jag märkte mellan kulturerna var t.ex att TV:n alltid var påslagen då vi åt. De åt sin mat med gaffeln i högra handen och med brödet i vänstra, medan jag åt min så som jag anser att hör till gott bordsskick. Jag tyckte att deras sätt att äta var dåligt bordsskick, men vem vet, kanske de trodde att jag kinkade med maten
Min utbytesperiod kan förlikas med ett isberg. Hemma i Finland såg jag isberget på långt håll, då jag anlände stod jag på toppen av isberget, och mot slutet av min utbytesperiod så kunde jag dess dimensioner.
De var svårt att ta farväl av alla och komma hem till Finland igen. Jag påminde mig själv hela tiden om att det var inte ett ”adios” utan ett ”hasta luego”, men det hjälpte föga. Jag var på dåligt humör när jag kom hem, jag var trött och jag ville vara för mig själv. Jag skulle helst bara ha åkt tillbaka. Varför kände jag inte så här då jag kom till Spanien, efter att ha sagt farväl åt alla här? Min teori är att jag visste att jag skulle få se dem på nytt, och att chocken av allt det nya höll tankarna borta.
Världen kändes som en mycket mindre plats efter att jag kommit hem. Jag utvecklades mycket under min utbytesperiod, lärde mig att ta mer ansvar och att klara mig själv. Jag fick insikt i andra kulturer, men tillika observerade jag och ifrågasatte våra egna finländska vanor. Att vara utbyteselev vidgade verkligen mina vyer. Jag rekommenderar andra att åka som utbyteselev om bara möjlighet finns.
