Panta rei – det kan man tänka sig som väldigt betäcknande för den tid vi lever i idag. Inget verkar beständigt och vi ska hela tiden vara beredda att utvecklas och ta för oss i en föränderlig värld där mycket, ibland verkligen bokstavligen, verkar flyta.

Också Läraren förändras. Eller borde göra det åtminstone. Bort, bort med katederundervisning som inte inspirerar och pappersläromedel som snabbt föråldras och är dyra att uppdatera. Bort, bort med gammalmodiga skolämnen och in med nya fina integrerade helheter. Hur ska vi klara det här då? Vi är ju bra på det vi kan, liksom…

Den Nya Läraren måste vara prototypen på framtidens människa. En Homo Cognita som bejakar det underbara i att ständigt lära sig nytt och utvecklas. Som ser förändring som en möjlighet, stagnationen som ett hot. Som hurrar av glädje när eleverna lyfter sig själva över den nivå de tror är deras egen och växer som människor. Som själv inget hellre vill än att lära sig nya saker och som genom reflektion ständigt utvecklas till en bättre pedagog. Som fungerar i gruppen som en moderator och facilitator och expert.

För att kunna ta emot något nytt, måste man vara beredd att släpp något annat om händerna redan är fulla. Den Nya Läraren behöver tid för att kunna utveckla sig själv så att hen kan fungera som en facilitator för andras utveckling. Den tiden ska vara arbetstid, naturligtvis. Det är en del av yrket att utvecklas, om man är Den Nya Läraren. Hen klarar sig inte bara med gammal allmänbildning och specifika ämneskunskaper utan behöver ständigt nya erfarenheter och inspiration för att kunna lyfta undervisningen till sådana sfärer att eleven lyfter. Jag tror Den Nya Läraren kommer att undervisa mindre och utvecklas mera. Jag tror Den Nya Läraren redan är här. Hen har bara famnen full av allt möjligt annat ännu.