Jag har ett farligt arbete. Varje dag idkar jag samhällsfarlig verksamhet. Så kanske det är bäst att varna läsaren så här i början: du läser vidare på egen risk.
Jag undervisar i tre ämnen som alla är farliga på sitt sätt. Psykologi är kanske det minst kontroversiella i det här sammanhanget, men risken finns ju att den unga människan lär sig något om sig själv och/eller andra människor som hen börjar tillämpa i verkliga livet. Kanske till och med förändras och utvecklas. Eller använder forskningsbaserad kunskap för att förstå andra människor bättre och värst av allt utnyttjar kunskapen för att påverka samhället. Farlig, farligt.
För att inte tala om filosofi. Bara det att uppmana unga människor att tänka själva och vara kritiskt inställda till allting, framförallt auktoriteter, har genom tiderna ansetts vara mycket, mycket farligt. Redan de gamla grekerna (ursäkta klichén, men här är jag tvungen…) hade dödsstraff på dylik verksamhet. Sokrates dömdes uttryckligen för att ha idkat samhällsfarlig verksamhet när han uppviglade ungdomen till att tänka själv. Jag får väl vara glad att man avskaffat dödsstraffet i Finland, annars skulle jag väl få ta del av giftbägaren tillsammans med ämneskollegerna.
Till sist det farligaste av allt farligt: religion. Nu blir det riktigt riskabelt. Tänk, jag diskuterar med unga människor om livets mening, kärlek, ansvar, tro och vetande. Dessutom undervisar jag om hur hur mänskligheten genom tiderna upplevt och förhållit sig till en transcendental värld och om människans behov av att söka svar på frågor som vi kanske inte har något svar på. I undervisningen kommer också upp hur människor söker gemenskap med andra och finner styrka, mening och tröst i att finna svar på existentiella frågor. Jag påstår till och med att vår livsåskådning och världsbild påverkar hur vi tänker och förhåller oss till det mesta här i världen, kanske till och med allting är beroende av det. Dessutom serverar undervisningen flera olika alternativa sätt att se på livet och dessa livsfrågor. Det händer att det i gruppen finns muslimer, buddhister, kulturkristna, ateister, agnostiker och kristna. Det finns elever som hör till andra trossamfund än evangelisk-lutherska kyrkan eller är konfessionslösa, men hellre väljer religionsundervisning med sina kurskamrater i klassen, än att ta nätkurser på egen hand. Berätta nu för allt i världen inte för någon, men jag brukar differentiera undervisningen så att dessa elever kan välja uppgifter utgående från sin livsåskådning. Så nu blir det verkligen seriöst. Kanske jag har avslöjat för mycket redan.
Bäst att avsluta här. Förövrigt anser jag att det är bra att Riksdagens grundlagsutkskott kom fram till att ”Den blomstertid ” är en del av vår kulturhistoria och inte så farligt att man måste skydda barn och unga från dess skadliga inverkan.
