Ett läsår går mot sitt slut, sommarpluggande nalkas för blivande abiturienter och världens dörrar går snart upp för oss. Hungriga, vetgiriga, våghalsiga och förväntansfulla slänger vi unga människor oss ut i vuxenlivet, efter att ha stökat undan ”mognadsprovet” – matriculation examination. Vi ska äga världen, framtiden är vår.

Men har alla för ambition att gå på rövartåg? Kommer ungdomar i all evighet att vilja kapa av banden till barndomshemmet?

Curlingbarn

Jag har aldrig haft något emot curling, tvärtom. Markku Uusipaavalniemis OS-lag tog en hel nation, inklusive mig, med storm när man knep silvret i Turin 2006. Det är något bedårande över att pyssla om en sten som curlingspelarna gör, tyckte jag. Sopa, kisa, hojta, vifta, jubla. Sopa igen. Sopa snabbare. För allt hänger på den här stenen. Människor världen över följer med hur den glider fram. Och vi är ansvariga för den, tänker Uusipaavalniemi.

Begreppet curlingbarn myntades redan innan grenen slog igenom. Föräldrar som curlar sopar alltså vägen ren för sina gullegrisar. De ser till att tiden inte blir lång, de underhåller, pysslar om, bjuder på läckerheter. Köper pekplattor, smarttelefoner, och ser helt enkelt till att ungarna får en tillvaro utan motgångar.

Vill de här barnen ens ha något annat än sin skyddande sfär om de fick chansen? Eller kan de få en läroavtalsutbildning på pappas rörmokarfirma? Få mat på bordet, kläderna tvättade, gifta sig med grannens flicka som garanterat inte bär på HIV? Tryggt och säkert, som deras föräldrar alltid värnat om. Tryggt och säkert.

Tua Ranninen påstår i sin kolumn i Hem och skola nr 2/14 att ”livet är farligt i sig”. Föräldrarna kanske inte måste sopa rent framför gullungen hela tiden. Vem vet, kanske ett vinnande koncept inom curlingen kunde vara att bry blanka fan i sopandet – det segerreceptet har nämligen tillämpats i barnauppfostran.

Barbapapor

Jag hyser också en viss förkärlek för Barbapapor. Så runda och söta de är, och så stolliga! Men så kommer Barbaflink och fixar allting.

Begreppet barbapapa myntades alldeles nyligen i min bekantskapskrets. Barbapapor är alltså snäppet värre än curlingbarn. I framtiden, så har vi för oss, kommer barn att födas så gott som utan fötter, för allt de behöver göra går att uträtta på en pekskärm, transporten på motsvarande sätt med hjälp av automatiserade fordon.

Om curlingbarnen övergår i barbapapor under min livstid tackar jag för mig. Så föräldrar, låt era ungar få en glimt av verklighetens kärva ansikte, det gör dem bara gott.

Ett år går till ända. En bloggare tackar för en berikande färd mellan himmel och jord men definitivt inte lägre. Vilken koppling mina bloggtexter har till Lovisa Gymnasium?

Tja, det är väl sådana tankar en elev i Lovisa Gymnasium kan slås av.

Curlingföräldrarnas ultimata dröm: Ett gosedjur utan ben att springa och stöta sig med.