Jag läste i lördagens (27.10.12) Östra Nyland ett reportage om en man vid namn Erik som bor på servicehemmet Mäntyniemi i Pernå. Många känner igen honom på hans svarta hatt och mörka kläder då han går sin rutinerade länk från servicehemmet till bensinstationen Neste. Jag har själv råkat se Erik ett par gånger och alltid börjat fundera över vem han är och var han kommer ifrån.

Jag började genast läsa reportaget då jag såg det eftersom den här mystiska mannen alltid har väckt flera frågor hos mig. Där berättade Erik om sin livshistoria och hur han upplever sitt liv idag. Hans historia rörde mig, jag tyckte verkligen synd om honom. Skulle samhället kunna göra mera för personer i hans ställe? Han är sjuk men jag upplevde att han är mest ledsen över att han inte har något att göra. Erik har en point när han menar att servicehemmet är beläget mitt i skogen. Om en person som bor där vill göra något, så är vägen till alla aktiviteter inne i stan rätt lång. Varför kan inte dessa servicehem placeras mera centralt? Personerna som bor i dem blir ju medvetet ännu mera utstötta än vad de är från början.

Erik säger också att han gillar mycket alla högtider. Fram för allt för att då ser deras dag något annorlunda ut. Kanske personer som han under dessa högtider känner sig mera normal då de får fira samma högtider som resten av folket. Därför tycker jag det är väldigt viktigt med t.ex. luciatågen som får till uppgift att besöka olika service- och åldringshem. Personerna där verkar ju verkligen uppskatta det! Jag är glad att ÖN lyfte fram den här mannens tankar, jag är övertygad om att han är bara en av många som känner såhär.

 Bild tagen från Google