Skolåret är fruktansvärt långt.

Tyskarna sitter i skolbänken långt in på vårt sommarlov.

Vi stiger upp tidigt varenda morgon.

Tyskarna stiger upp en timme tidigare.

Lågstadier, ålderdomshem, daghem och vårt gymnasium delar skolmat.

Tyskarna serveras ingen gratis skolmat.

Nu och då bör vi sätta saker och ting i proportion, tänka vidare, inse. Vi kunde ha det sämre ställt. Det behövdes uppenbarligen inget u-land för att få mig att förstå att jag är lyckligt lottad att få gå i skola i Finland, på svenska dessutom. Det räckte med den europeiska kontinenten. Jag kom aldrig underfund med var skon klämde under mitt utbytesår i Flensburg. Var det skolsystemet? Språket? Den sociala jargongen?

Till min egen förundran kringgick jag dilemmat i stället för att ta itu med det.

Att vi lär oss för livet har betonats utmed gymnasiestudierna. När det går upp för en hur underbart det är, att vissa fenomen inte kan mätas i siffror och vissa känslor inte kan uttryckas med ord, har man kommit långt på vägen. Samtidigt som vi uppmuntras att tänka kritiskt kanske man i vissa livssituationer bara måste acceptera faktum.

Vi har ett långt och krävande läsår framför oss.