Nånting som har diskuterats mycket i skolan på sistonet är Alphöjdens fall, där en lärare tagit i en elev. För några veckor sedan skrev jag en artikel om vad min åsikt egentligen är till Borgåbladets ungredaktion, och jag tyckte att den kunde passa in här. Artikeln i sin helhet hittar ni i BBL 26/4/13.
Det finns knappast någon som undgått att höra om Alphöjdens högstadium på sistone. Fallet där en lärare fysiskt tagit i en elev och fört ut den ur matsalen har debatterats överallt där man följer med landets händelser.
Men jag har ett problem. Jag kan inte debattera saken. Jag kan inte skrika ut min åsikt för hela världen att höra, för jag har ingen aning om vilken den är.
Ja, fysiskt våld är alltid fel. Det kommer man väl inte ifrån? Fysiskt våld är alltid, alltid, alltid fel. Bara när det hotar ens eller någon annans liv kan jag anse att det är acceptabelt. Det är ännu mindre acceptabelt när det kommer från en auktoritet som har makt över en, som en lärare. Han borde ha hittat en annan lösning, han borde inte ha bränt propparna så rejält som han gjorde.
Inom företagsvärlden övas det hur man håller sig lugn. Vad någon än säger, kan man stå där och le. Det är ett sätt att skydda den som framför sitt problem, sig själv och företaget. Lärarna är också utbildade att hållas lugna, och alltid hitta ett annat sätt än att ta i barnet.
Hittills är det allt klart. Läraren gjorde fel. Jag tror inte att han ville skada eleven eller vara elak, men han borde ha hittat en annan lösning.
Det finns bara ett problem. Jag kommer själv ihåg min högstadietid. Jag kommer ihåg de sakerna vi kallade lärarna, vad vi skrek åt dem, hur jobbiga vi kunde vara. Tonårshormoner hit och dit, men sist och slutligen var vi riktiga svin. Vi testade alla möjliga gränser som bara kunde testas, och så mycket till.
Lärarna är bara människor, och ja, elever kan vara riktiga svin.
Är det här som systemet räddar oss? Är det här som pedagoger och psykologer kommer in och säger att specialklasser är en bra sak, för då får ”problemeleverna” stöd? Jag tror på att vissa människor behöver mer stöd än andra, men jag tror inte att specialklasser alltid är rätt lösning. Det stämplar människor från en väldigt ung ålder.
Tonåringar är ofta problematiska, det är klart. Jag har ingen aning om hur mina föräldrar orkade med mig genom de åren. Jag har ingen aning hur lärarna orkade med oss, hur ingen brände propparna rejält. Allt jag kan säga är tack, att ni orkade. Tack, att ni inte skrek, eller tog i mig. Även om jag ibland kanske förtjänade det.
Jag tror inte att pojken är en dålig människa, jag tror att han var så råddig av tonårshormoner och andra saker att det helt enkelt gick över alla gränser. Jag tror inte att läraren är en dålig person heller, men i detta fall måste jag säga att hans omdöme var bristande. Men vad det värt att ge sparken åt honom, skulle inte en varning ha räckt till?
Sist och slutligen är väl problemet att det fattas en dialog. Eller helt klara och tydliga regler. En annan sak vi behöver i denna diskussion är lite förståelse, från båda hållen, vi gör alla misstag ibland och lite empati skulle inte skada.
Just nu är jag tacksam att fallet är löst och alla involverade kan gå tillbaks till det normala. 🙂
//Lina
