Lovisa Gymnasium

Här bloggar fyra elever och en lärare om vardagen i ett litet gymnasium utanför Ring III.
Header

En av Lovisa gymnasiums elever,  Bille Sirén beslöt sig för att ta ett mellanår och vistas nu i Tyskland. I följande inlägg berättar han med egna ord hur livet ter sig där.

 

 

I skrivande stund sitter jag utvilad, frisk och inspirerad framför min dator. Jag befinner mig i en kall, ruskig och regnhärjad förort kallad Weding precis utanför Flensburg. De facto ligger Danmark endast en hurtig cykeltur ifrån, och det låter känna av sig; Trots att jag är här för att lära mig tyska under mitt utbytesår kan jag snacka svensk nu och då med danska vänner.

Det är Rotary Youth Exchange som erbjuder mig den unika chansen att spendera ett år utomlands. Efter intervjuer, skolningstillfällen och en hel massa pappersarbete var jag i augusti redo att ta flyget till Hamburg. Väl här tog sedan nästa Rotaryklubb hand om mig och hela min vistelse – ända från att plockas upp på flygfältet till att hitta ett fotbollslag för mig. Jag är evigt tacksam för insatsen värdfamiljer och Rotarier står för.

Min vardag i Flensburg är naturligtvis annorlunda än i Lovisa. Visserligen är det lång väg till ”Stora Tyskland” – Hamburg, Berlin, Köln och München – men trots det är proportionerna helt andra. (Visserligen bär det ännu av till Oktoberfest, Neuschwanstein och Bundesliga-fotboll för mig, för att inte nämna shopping i närmsta miljonstaden Hamburg.) Men för att förstå skolsystemet bättre är det nödvändigt att känna till några termer. För det låter väl vansinnigt att säga att mitt gymnasium Goethe-Schule med sina 700 elever hör till de mindre av de 6 gymnasierna i staden?

I den tyska Grundschulen spenderar man de fyra första åren i skolan (från sex års ålder framåt). Beroende på hur bra en elev presterar det första året, beslutar man om en elev ska stanna ett år till eller rentav hoppa över ett år. Detta är orsaken till varför min klass består av elever födda såväl 1994, 1995 som 1996.

Därefter väljer man mellan Realschule, Gemeinschaftsschule och Gymnasium – i en inofficiell rangordning från minst högklassiga till mest. Sedan finns även en s.k. Berufsschule, med endast yrkesutbildning. Efter Abituren i klass 13 kan man sedan direkt söka in till ett Universität (varför inte Flensburgs växande, moderna universtitet), eftersom värnplikten bundesomfattande slopades för två år sedan.

Min skola heter Goethe-Schule Flensburg, och är alltså ett  av sex gymnasier i centrum. Sedan finns det några fler Gemeinschaftsschuler och ungefär lika många Realschuler. Grundschulerna går inte att räkna på en mänsklig mängd fingrar.

Till systemet liknar tyskarnas gymnasium mera vårt högstadium: Vi har en profilklass (jag kunde välja mellan språk-, samhälls- och naturvetenskapsprofil) och en gemensam klasslärare. Här behandlas även mobbning regelbundet, vilket kändes som ett avlägset problem vid det här laget.

Att jag valde naturvetenskapsprofilen betyder att jag förutom mitt huvudämne fysik även har mycket biologi (genetik – vi ses nästa år igen, ingen chans att jag får sådant till godo), matematik och samhällslära/ekonomikunskap. Fysik och matematik klarar jag av någorlunda, så länge jag inte behöver förklara skeenden på något annat än vårt internationella matematikspråk. När det kommer till analys och tolkning av Johann Wolfgang Goethes Faust (nationaleposet, skrivet på 1700-talstyska) försöker jag mitt bästa för att hänga med, för jag hör till de få utbyteselever som faktiskt skriver prov precis såsom mina tyska klasskamrater.

För övrigt gäller det att för oss finnar även kontrollera oss själva socialt. I Tyskland ska man inte skämta om ”Tack nu bara”-ironi, för här följs faktiskt varje Danke av Bitte. Och är inte Danket uppriktigt, så kan man vara säker på att Bittet är det.

Ett annat viktigt ord för mig är Entschuldigung. Det händer tyvärr mer än ofta att jag duar en lärare, vilket inte ännu är så farligt, kan tolereras en gång, men att dua rektorn kommer inte på tal. I tisdags fick jag erfara artigheten när min praktikumskollega vid Flensburger Tageblatt Christian bad en pojke ställa upp sig för foto: ”Är Ni så snäll och ställer Er där borta?”

Det på tal om artighet och människonärhet. Ta väl vara på er själva där i Finland och framför allt, ta väl vara på varandra!

Hau rein!