Nu börjar det vara dags för niondeklassisternas rätt så avgörande beslut, nämligen hur de vill fortsätta sina studier efter grundskolan. För min egen del har det länge varit klart att jag vill gå i ett gymnasium som finns nära . Efter att ha gått tre år i LNH( Lovisanejdens högstadium) kändes det som om det skulle vara dags för nya utmaningar någon annanstans. Eftersom jag är bosatt mittemellan Lovisa och Borgå fanns Borgå gymnasium med som ett alternativ. Jag valde trots allt Lovisa gymnasium och har inte ångrat mitt beslut. Sedan första dagen i skolan har jag känt en stark känsla av gemenskap och fenomenet ”alla känner alla”  bidrar till den goda stämningen. Eftersom elevantalet är lågt har lärarna mer tid att ge personligt stöd till de studerande.

Det skulle vara viktigt att få hålla kvar vårt lilla mysiga gymnasium i de här tiderna då det mesta slås ihop till stora enheter. I vår skola är allt tryggt och nära.

Jag frågade några elever och en lärare vad de anser vara det bästa med Lovisa gymnasium. De svarade så här :

-Tillställningar som Gamlas dans och Penkis.  Skolan är hemtrevlig med en bra lärarkår. (abi, flicka)

-Lugn studiemiljö då elevantalet är lågt,  lärarna är bra och det är lätt att trivas. (nybörjare, pojke)

-Förhållandet mellan elev och lärare är närmare i en liten skola.  Det är en mysig liten plats där alla känner alla.  ( mellis, flicka)

-Jag har många bra vänner här,eftersom skolan är rätt liten är det enklare att skapa vänskapsrelationer. Lärarna bryr sig också om en. (flexare, flicka)

-Här finns mycket luft och utrymme. Klassrummen är utsmyckade och hemtrevliga.  I vår skola har vi en fin gemenskap och därför är det enklare att se individen. Det är inte så hög tröskel mellan elev och lärare. Det är ingen katastrof att vi inte har möjlighet att erbjuda så många fördjupade och tillämpade kurser. Därför väljer eleverna ju  lite av varje ämne, vilket betyder allmänbildning, inte specialisering.  (lärare)

(Bild tagen från Google)

Min vän Benjamin tipsade mej om att skriv ett inlägg om sommarjobb och pressen på att hitta ett före alla andra, vilket jag tyckte att var ett utmärkt ämne så här på vårvintern. Alla vill vi ju få lite extra klirr i kassan, och att själv kunna betala för vad man vill ha känns verkligen bra och vuxet på något sätt. Vad man spenderar sina fickpengar på är ju helt upp till en själv men ni förstår vad jag menar inte sant ?

Många av oss nybörjare har kanske inte jobbat så mycket tidigare somrar eftersom att de flesta av oss varit under 16 och många arbetsplatser helst anställer 16 år fyllda. Själv har jag haft turen att få jobb både sommaren 2010 och 2011 utan desto större problem. I år  verkar min tur ha vänt, jag har hittills sökt fem jobb och inte fått svar från ett enda ännu, usch vad jag hatar att vänta. Jobben jag sökt är delvis såna som jag själv ansåg som trevliga men också några ”för säkerhets skull”.

Jag har hört om många arbetsplatser som säger att de ska ta kontakt oberoende om man får jobbet eller ej, men aldrig hör av sej. Det har inte hänt mej, före nu. En av arbetsgivarna till ett jobb jag sökte  lovade ringa under sportlovsveckan ”no matter what the anwser was” men nix, jag har minsann inte hört från intervjuaren. Jag tycker att det absolut inte ska få vara så här, det hör till att meddela oberoende om man anställer den sökande eller inte. För det första är det jättesvårt att hitta jobb att söka till, och man vill ju inte söka i onödan heller.Men hur ska man veta ifall ingen hör av sig ?

(Bild från Google)